Hon blundade och lutade sig tillbaka. Vad behövde hon egentligen bry sig om? Killen som skulle komma kunde gott känna sig blåst. Man köper inte sexuella tjänster. På altanen hos Eva kände hon sig verkligen omhändertagen. Lite kort såg hon att Pelles man tittade på henne. Inte lystet, som hon var van vid, utan undrande. En alkis som skänker bort två vinboxar och sedan motvilligt accepterar att de nog borde betalas. Han hällde upp en kopp kaffe och lutade sig tillbaka, han också, och njöt av solen.
- Ta en filt om dig så du inte förkyler dig. Det ligger en trave med sådana där borta.
- Tack, sa Mia och undrade var.
Hon letade lite, hittade en, men då snarkade redan Pelle. Hon tittade sig omkring. Evas och Pelles stuga verkade vara ganska nybyggd och låg underbart vackert med en vassrugge intill, i vilken det låg en sned och vind brygga alldeles inbäddad i grönska och vass. Den verkade betydligt äldre än huset. Samma sak med den gamla roddbåten av trä som låg alldeles intill. Den hade liksom trängt sig in mellan vassen och bryggan och det såg intimt mysigt ut, på något sätt. Båten liksom låg och smekte bryggan lite fint, medan bryggan lite trött, knirkade tillbaka att båten skulle ligga stilla. Den såg rank ut, båten, var väldigt smäcker med sina breda slitna bräder och gulnad fernissa. Ingen motor där bak utan bara några grånade åror.

Som barn hade hon rott en del i sin mormors eka. Den var också gammal och sliten, men den här var väldigt mycket vackrare. Och samtidigt inte så pålitlig. Hon tyckte det var roligt med sina paralleller med människor. Ekan var stabil och robust. Den här var vacker och smidig, trots tydliga spår av tidens tand. Riktig patina! Hon hade rott, medan mormor hade suttit i aktern och ryckt i någon rev. Någon enstaka gång blev det napp. Bara en gång blev det en så fin fisk att den var värd att anrätta. Vad hon kunde minnas. Det mesta gick till hennes katt. Hon ville gärna, men hade aldrig fått ro den ensam. Det borde gå att få högre fart då.

Mia visste att Eva och Pelle skulle åka in till staden snart och jobba eftersom det var söndag. De hade sagt att det kunde vara fantastiskt rogivande här på Bråkö och åkte gärna hit och njöt av tystnaden och friden någon dag så här års. Antingen tillsammans eller var för sig, beroende om och hur de kunde ta kompledigt. Det var ju bara två mil till staden, så det var lätt att improvisera om vädret gav dem den rätta känslan.

Skulle hon ta roddbåten och se om det kunde bli ett finare sätt att ta livet av sig? Varför inte ro ut på havet och välta sig i sjön från den? Hon skulle ju inte bli upptäckt och aldrig orka simma iland. Skulle hon fråga om hon fick ta en tur och hänvisa till att hon rott i sin barndom? När hon satt i sig vodkan och tabletterna måste hon ju vara säker på att hon verkligen kan ta sig ut med båten medan hon fortfarande fungerar hjälpligt. Hon hade ju alltid fått beröm av sin mormor hur fint hon rodde. Eller skulle hon bara sno den? Improvisera. Nej, hon måste förbereda sig väl.
Hon gick ut på bryggan för att titta närmare på den. Att sätta sig längst akterut och bara välta sig bakåt skulle gå jättefint. Skulle hon ta livet av sig på ett fint sätt? Spelade det någon roll?

Hon stod nu längst ut på bryggan och tittade på båten förifrån. Hon ville titta närmare på förens skarpa form. Bara för att den tilltalade henne estetiskt. Hon förvånade sig lite över sina prioriteringar. Hon skulle ju bara bekanta sig med båten som ett självmordsredskap! Bryggans bräder var varma så det inbjöd till att sätta sig ner. Då kände hon hur ranglig den var och fick ta stöd mot en påle för att inte ramla i. Den pålen satt alldeles löst och hon tappade balansen. Försökte att snabbt sätta sig ner ändå men kom fel och välte över bryggnocken. I nästa ögonblick låg hon i vattnet, och blev sittande i halvmeterdjupt vatten på den dyiga botten. Det var iskallt. Hon reste sig snabbt för att kravla sig upp på bryggan igen, men ändrade sig och gick, stödd av båten, längs denna och upp på stranden. Lerig och dyngsur var hon från topp till tå, men när hon höll sig i båtsargen kände hon precis igen känslan från mormors eka. Det varma, slitna, silkeslena träet. Varför detta? Det var iskallt, men kylan bekom henne inte så mycket de första sekunderna, och vore hon både full och tablettförgiftad var nog detta ett finare sätt. Ganska smärtfritt! Var det ödet som ville genrepa? Pelle vaknade och skyndade till för att hjälpa henne upp till stugan. Marken eller kanske snarare botten, där hon gick var sank. Klafs klafs. Det tog ett tag innan hon fick fast mark under sandalerna.
- Ursäkta! Sa han. Spikarna tog slut när jag skulle byta pålen, men eftersom det ändå bara är jag som använder båten så var det inte så noga. Tyckte jag. Hur gick det? Slog du dig?
- Nej, botten är ju alldeles dyig, och jag är ju inte särskilt kantig heller. Snarare klantig, sa hon med ett leende. Men båten är väldigt vacker. Är den fin att ro?
- Jättefin! Alldeles underbar, men … Eva!!! Ta hit lite torra kläder!
Eva som just hade avslutat sitt samtal skyndade ner mot dem och tog med henne in till den pyttelilla sjöboden som stod halvvägs ner till bryggan och svepte genast över henne någon odefinierbar rock eller kappa som tydligen enbart används vid fiske.
- Jag ska se om jag hittar något bättre! Vänta lite! För resten, ska jag åka och hämta lite torra kläder i Emils stuga?
Eva lämnade Mia och gick därifrån. Mia funderade på hur hon skulle hindra detta.
- Nej, för guds skull! Åk inte dit! Du kan bli våldtagen av någon blåst torsk som går och surar, tänkte hon säga. Men det blev: Om jag hade något, men där finns inte en klädpalt.
Det var ett stycke mellan dem nu, men hon kunde inte låtsas att hon inte hörde. Synd tänkte Eva, hon hade gärna kastat ett öga på hur Mia sköter Emils stuga. Hon kom sedan att tänka på garderoben där deras sons flickvän brukade ha lite kläder. Hon hade en kroppskonstitution som var någorlunda lik Mias, men var smalare.
- Kom hit och ta dig en varm dusch så länge, du kan ta den gröna badhandduken, medan jag rotar i våra egna gömmor. Värm dig ordentligt så du inte blir förkyld. Det blir man lätt annars så här års!
Pelle visade vägen till duschen. De gick förbi telefonen och den tilldrog sig Mia intresse. Där låg en lapp med Labans telefonnummer. Hon kände igen det, och fick nu chansen att memorera ordentligt. Hon memorerade och upprepade numret många gånger. Högt för sig själv, medan hon duschade. Eva tänkte sig att Mia måste ha någon enda klädpalt med sig. Varför ljög hon? Att åka bort och titta skulle avslöja alla hennes misstankar. Det vore bara dumt. Så avbröt hon sökandet bland lämpliga kläder, tog mobilen, gick ner i källaren och ringde till Emils granne.
- Hej det är Eva. Om det är öppet hos Emil: Kan inte du gå in och titta runt lite. Något verkar lurt. Mia är här nu och jag hinner inte prata mera nu. sms:a om du ser något!
- Ja, det tycker jag också. Verkligen. Det kom en bil sent igår. Stannade kanske en halvtimma, sedan åkte den. Det var flera män i den. Jag såg inte mycket men hörde svaga mansröster.
- Hej. Måste sluta nu! Ta med kameran! Skynda dig! Jag väntar i källaren och låtsas rota efter saker som hon kan ha nytta av. Hon tänkte sig att Pelle skulle ropa efter henne, om det började dröja pinsamt länge. Det funkade.
Pelle anade att Eva anade ugglor i mossen, och att han behövde hjälpa henne att få tid genom att sysselsätta Mia. Han hörde hur hon hade duschat färdigt. Det tog tid. Han var lite orolig över att hon hade tömt varmvattenberedaren, och smålog i sitt inre över sin gamla papparoll. Han uppehöll sig utanför duschrummet, och när Mia, insvept i ett stort grönt badlakan, kom ut, sa han:
- Eva kollar vad vi kan ha i källaren. Där hittar hon alltid en massa annat som distraherar. Hon trodde att de kläder som ligger i barnens (suck) sovrum är för små. Men prova gärna.
Så visade han henne in dit. I en hög på sängen låg redan en massa kläder. Pelle stod utanför dörren en stund. Sedan gick han tillbaka och läste tidningen. Sa han. Egentligen funderade han på nästa drag för att uppehålla Mia. Efter en stund hörde han Eva ropa något om en propp som gått sönder och att hon tänkte byta den. Pelle kände av samspelet och tyckte Eva var proffsig. De hade aldrig någonsin behövt byta en propp.
- Prova på du! Ropade han till Mia i f d barnkammaren.
- Kan jag testa allt som ligger på sängen? Ropade hon tillbaka
- Absolut! Eva tvättar alltid, vare sig det behövs eller inte. Varje år åker allt in i tvättmaskinen, så det kan gott ha passerat flera gånger utan att ha blivit använt dessemellan.
Det mesta var för trångt men funkade. Efter en stund kom hon ut till Pelle på altanen.
- Jättefint ju, om det vore några kilo mindre av mig. (Och det är det ju snart, tänkte hon)
- De där kläderna har nog inte använts på evigheter… Eva! Vad gör du i källaren! Ropade Pelle.
- Letar efter en propp. Annars vet man ju inte vad som inte funkar, förrän man behöver det! Be Mia ha lite tålamod, för du vet ju aldrig var propparna är!
Fattar inte den där grannen att jag sitter i källaren och väntar. Ring någon gång då!
- Vi har nog lite taskiga elledningar här i huset, men det har vi lärt oss att leva med. Du har väl inte bråttom, väl. Sa Pelle till Mia
- Inte alls, Hade jag sönder något annat på bryggan när jag drumlade i?
- Vi kan väl gå och titta. Gå precis där jag går, så är det ingen fara.
-
Nere på bryggan tyckte Pelle det vore bra om Mia hade frågat något om hur båten var att ro. Mia å sin sida hoppades att Pelle skulle demonstrera båten så hon skulle få chansen att testa lite. Inte bara för att ta livet av sig på ett bättre sätt, utan för att hon tyckte att den här båten såg mera lättrodd ut än mormors, som alltid blev så trög när man kom upp lite i fart.
- Har du kollat hur fort du kan ro med båten? Den ser väldigt lättrodd ut!
- Om du tar tiden mellan de där båda sjömärkena där ute på fjärden, så kan jag gå in och kolla på sjökortet hur långt det är. Sedan kan vi räkna ut hur fort DU kan ro den, men känn på den lite först, om du är ovan.

Mia hade inga som helst problem med båten. Hon kände hur nyttigt det var för varenda muskel i hela kroppen, när hon sträckte ut. Båten gled så fint genom vattnet och hon njöt av porlandet kring den. Ett par taktfasta årtag till. Vilken underbar båt! Hon kom lite ur kurs och tittade framåt för att kolla läget. En bra bit bort flöt en bräda. Det verkade ligga en tygtrasa på den. Inget farligt men hon tänkte ändå hålla undan lite. Några kraftiga årtag till. Nu kände Mia hur ovan hon var, och lät båten glida tills den nästan hade stannat. Hon höll årorna rakt ut och kände precis igen hur vattendropparna från årbladen sakta blev färre medan båtens fart minskade. Där flöt brädan! Båten gled sakta förbi. Så rörde sig trasan! Mia stoppade genast båten och backade intill. Var det hennes små svallvågor som kan ha orsakat det? Knappast! Det måste ha varit något annat som fick trasan att röra sig. Den var inte stor. Var det en trasa?
- En fet äcklig råtta! sa hon högt och skulle börja ro framåt igen.
Så såg hon att råttan gled ner i vattnet och simmade mot henne. Den hade ett alldeles for stort halsband. Det var ingen råtta! Snarare en utmärglad hundvalp. Hon tvekade en stund och tänkte att den kan ha fallit överbord från någon stor utländsk båt. Kanske rabiessmittad. Men hunden tittade på henne med mycket trötta ögon, och var nu alldeles vid sidan. Kyrilliska bokstäver på halsbandet! Hon backade tillbaka till brädan och hunden följde efter. Den sam djupare och långsammare nu. Verkade både utmattad och utsvulten. Kyrilliska bokstäver på brädan också!

Den bild som Mia fick för sig nu, var att någon på fartyget sett att hunden fallit i men struntat i att stanna och plocka upp den utan bara slängt en bräda efter den! Smittad? Vad spelar det för roll med hennes planer! Nu tänkte hon sig att Lillan inte bara skulle få pengar för sin framtid utan en liten vovve också. Om hunden är frisk och klarar sig. Hon tog tag i nackskinnet och lyfte försiktigt.

Den var precis som hon själv. Den hade ingen framtid. Låg nog bara och väntade på att dö. Mia fylldes av omsorg. Så tänkte hon på hur det var att lyfta upp vovven. Som hon själv, fast tvärtom. Alldeles för stora kläder den här gången. Skinnet var alldeles för stort. Som en XXL-overall på en som ska ha XS! Men jeansen som hon själv hade trängt på sig hade töjt sig och kändes inte så farligt trånga längre. Den lilla valpen gnydde så hjärtskärande så fartprovet fick vänta. Mia rodde med bestämda årtag in till land medan valpen låg och skakade av köld på båtens aktertoft. Det var inte mycket mer än skinn och ben. Hon kunde knappt ta ögonen från den och märkte inte när hon var framme vid bryggan som Pelle stod på.

Duns! Bryggan gav efter betänkligt, och nästa olycka var nära. Han återfick snart balansen och undrade vart hon hade tagit vägen, och vad hon hade i sinnet. Han förstod ju med en gång att hennes berättelse om sin mormors eka var sann, så i båtar var hon inget blåbär. Här kunde ställas lite krav och han var inte alldeles mjuk i tonfallet. Mia var alldeles andfådd och fick inte genast ur sig någon ursäkt.
- Vad gör du? Såg du inte bryggan? Den är under reparation! Det vet du ju!
- Förlåt, flåsade Mia. Men titta här! Han låg och väntade på att frysa eller svälta ihjäl på den här brädan, där ute. Hade nog gett upp allt hopp när jag kom!
- Hundmat, sa Pelle. Vem har hund och är här nu. Det är ju ganska folktomt i trakten.
Så ställde han sig och ylade som en pilsk tik om våren. Pelle var duktig på det. Han och Eva hade lekt på det sättet när de var unga och ville göra barn. Det dröjde inte så mycket som bråkdelen av en sekund förrän det hördes hundskall i nejden. Eva som hade följt Mias förehavanden i kikare kom med en handduk och en trasa. Vovven torkades och sveptes in. Den drack oanade mängder vatten från en djup tallrik som ställts fram.

Jag hörde vilken vovve det var. Bomans pudel! Jag åker dit! Ropade Eva. Skulle hon hinna ta en snabb kontakt med Emils granne på vägen. Hon körde redan ut mot landsvägen med sin lilla bil. Varför hörde han inte av sig?