Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Lite fusk. Den här skrev jag för ett år sedan. Men det är nog samma visa på båtmässan som i fjol. Ska kolla "te vickan".


Båtmässa i Göteborg

Varje år tycker jag synd om en viss kategori människor så här års. I februari. De har väl inte sålt något sedan den förlustbringande rean i augusti. Själv ställde jag ut ett antal stora gatsopningsmaskiner på Mässan. Det var 1989. När jag fick höra vad det kostade, trodde jag de missförstått frågan. Jag skulle inte köpa monterytan. Bara hyra den några dagar. Sedan missförståndet klarats ut ringde jag min schweiziske huvudman som glad i hågen sa: ?Wir machen mit!? Det betydde att han tyckte att vi skulle delta! Han tog ur mig min skepsis och glad i hågen bokade jag plats. En stor plats utomhus invid Skandinavium. Hyrde en husvagn med tanke på eventuellt regn. Samt en trädgårdsmöbel. Samt ett telefonabonnemang. Samt? Ja, det var en förfärlig massa grejor som tarvades. Man kunde ju tro att priset inkluderade någon service. Den tillhandahölls förvisso, och det skulle man vara glad för. Punkt.

Jag sålde inte en enda maskin. Inte ett tillbehör heller, inte så mycket som ett kvastskaft! Men agerade, det gjorde jag. Hittade på en slogan, tryckte upp sanna broschyrer. (Amatörmässigt!) Ringde prominenta presumtiva kunder. Bjöd in. Bananer och buteljer. Oj, vad jag pratade. Blev alldeles hes. Kände mig trots allt lite fin. Ställa ut stora maskiner på en mässa! Jag! Själv!

Tiden som följde efter mässan var dock inte rolig. Kulor till höger, kulor till vänster skulle slantas ut. Det kom inga från Schweiz. Och någon förståelse bland kunderna att man behövde lägga på några kronor på inköpspriset förelåg inte. Det gjorde man i stället när det skulle säljas reservdelar. ?Kvalitet kostar? sa man när något hade slitits ut i förtid. Jag lärde mig säga så med övertygelse i rösten. Blev en riktig försäljare. Men först när jag sålde huvudmannens tillgångar ? de som jag förfogade över - till vrakpris, något år senare.

Båtar ja. Jag har ingen som helst plan på att köpa någon båt. Det räcker nu. Men finns det då inget skäl att gå på mässan? Jag måste ju utnyttja pensionärsrabatten! Jo, häromåret tyckte jag att jag behövde lite bättre noggrannhet när man skulle bestämma sin position. Det kan ju vara grunt. För grunt. I dessa moderna tider har man GPS för detta ändamål. Handburna sådana små apparater kostade härom året ca 2500 kr. Det hade jag lärt mig, samt att det betyder Global Positioning System. Men där går gränsen. Kanske jag kan hitta någon som är så pedagogisk att till och med en pensionär förstår sig på den. Man kan ju inte alltid räkna med att ha något barn med sig i båten.

Jag travade dit. Till mässan. Det tog knappt 10 minuter. Jag klädde mig lagom schavigt för att slippa påträngande försäljare när jag gick förbi något fartyg i mångmiljonklassen. Jag har gjort misstaget förr: Man sitter lätt i sin uppknäppta mockapäls i någon rymlig sittbrunn med ett svalkande glas champagne i handen, och försöker dölja att man inte behöver en ny lyxkryssare. Firman behöver heller inte någon sådan. Så håller man på och utbyter artigheter i lagom takt tills champagnen var slut. I flaskan. Då ?skulle man fundera på saken? utan att nämna vilken sak man skulle fundera på. Tackade och vinglade ner för trappan till mässans betonggolv.

Det blev en offert på nytt storsegel och ny båtförsäkring. Så fick jag veta att en tämligen enkel båt, en förkrympt folkbåt i plast, kostade en bra bit över 300 000 kr om den inte skulle vara alltför torftigt utrustad. Hur är folk funtade? Jag syftar på både köpare och säljare. Säljarna hankar sig uppenbarligen fram. Jag kände igen några ansikten från förr, men de såg lidande ut. Stackars människor. Det går ju redan 13 båtar på dussinet i våra hamnar.

Jag skulle försöka begripa hur en GPS fungerade och drog mig till tillbehörsavdelningen. Försäljaren var mycket förstående, utom för att jag inte ville sitta bakom en dataskärm när jag var till sjöss. Jag ville ha en liten grej. Helst med en knapp som det står: ?Din position? på. Det där med longitud och latitud det har jag inympat i generna. Till sist sa han.
- Har du ingen någorlunda ny mobiltelefon?
- Jo, men den nya har inga knappar så jag har den gamla med för säkerhets skull. Jag har en för ingående samtal och en för utgående.
Han tittade medlidsamt på mig och sa med låg röst så ingen utomstående skulle höra vilken supernovis han försökte göra kund av. Eller snarare att han hade givit upp.
- Visa mig den nya!
Efter lite letande lirkade jag fram den.
- Det finns en karta i den. Med några snabba knapptryckningar visade den en översiktbild över De Stora Sjöarna i USA. Dålig mottagning härinne. Gå ut så får du strax din position! Du behöver inte köpa något!
- Bingo! Tänkte jag. Det behövdes ingen app heller. Sa han. Glad i hågen vandrade jag vidare, och gladdes åt de inbesparade tusenlapparna. Skulle man kosta på sig en fika, kanske?
Efter en stund så erbjöds jag både skoputs och putsade glasögon. Samt naturligtvis att inhandla motsvarande burkar med lappar och skumplastsvampar. Jag funderade på saken, och innan jag visste ordet av så var skorna putsade en gång till, och sånär glasögonen också.
Fika? Hemma ligger en morotskaka och torkar. Lite trött i ryggen var jag av allt vankande och bestämde mig för att gå hem och fika. En stämpel på handen säkerställde att jag kom in igen. Gratis. Det vill säga utan att betala en gång till.

Det var skönt ute. Jag njöt mitt kaffe och sträckte ut rygg och ben till lite behaglig musik. Hemma. Jag hade veteranbåtarna kvar. Hallen med tändkulemotorer och renoverade gamla mysiga träbåtar. Jag hade medvetet undvikit den hallen för att verkligen gå tillbaka igen. Jag hade fått en idé.

Jag byter jacka till en något flådigare, och tar mina skitiga terminalglasögon. Andra skor. Uppfälld krage och mössa. Det gick hem. Även dessa glasögon och skor blänkte som självaste solen efter en stund, sedan jag kommit tillbaka.

Veteranbåtarna var häftiga! Det var sådana som gällde i min barndom. Köss så nostalgisk man blev! Och vad man pratade om de gamla prylarna. Gammelminnet satt verkligen som en smäck på skallen. Allt mindes man, och vi gubbar har väl en tendens att vilja visa att vi verkligen har ?alla hästar i stallet?, som man säger numera. Dagen började lida mot sitt slut. Passerade en slakteributik på mässan. Lite rökt renstek a 360 kr kilot kunde kanske vara något. Provsmakade. Mmm. Jittegott, som en viss Tina skulle ha uttryckt saken. Där rök en hundralapp. Det kunde det vara värt, eftersom hustrun också uppskattade den på en macka.

Det är ju synd om försäljarna.
Eller är det så?

På hemvägen passerade jag en skomakare som kunde tillhandahålla den mirakulösa skokrämen ? som dög till allt, troligen också som nödproviant, om jag hade frågat. Skomakaren tog 60 kr för en burk som på mässan kostade mellan 150 och 180 kronor.

Men jag var kvar i USA enligt telefonen. Jag fortsätter nog med krysspejling som jag alltid har gjort. Och andra, sedan Hedenhös. Nästan. Med väl tilltagna marginaler ska det nog gå bra även i fortsättningen, och det behövs inga batterier.





Prosa av erkki VIP
Läst 315 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2013-02-03 16:43



Bookmark and Share


  walborg VIP
Puh vilken läsning. Tur att Du har humor. Riktigt roligt att läsa
2013-02-03
  > Nästa text
< Föregående

erkki
erkki VIP