Jag gråter mina vilda drömmar

De fyller mig när ljuset strömmar

in

En smärta och en gråt 

som inte klagar

men värker, molar, mal

som den behagar

Den fyller natten, fyller mina dagar

I stor förskräckelse jag ropar

Stopp!

Det trycker, pressar, klämmer, vrider

jag flämtar, håller andan, kvider,

Vibrerar inuti, det svider

Men hjälp! Det verkar nästan som jag lider!

Förryckt, för jag har faktiskt ingen aning

vad plågan gäller. Är det ljusets maning

att vakna upp ur vinterdvalan

som fyller mig med denna

ruskans kvalan?