- Jag vet exakt hur livets ansikte är format, jag känner dess minsta fiber. Leendet är hånfullt och andedräkten luktar instängt. Det skrattar en rakt i ansiktet vareviga dag.

- Varför skrattar du inte tillbaka?

- Åh, kära du. Varför var det ingen som stoppade judeslakten?

- Du behöver inte, jag bara undrade. Du vet väl att jag spelar i ditt lag?

- Det är struntsnack. Vi är alla solitärer i det långa loppet.

- Det menar du inte. Jag tycker om att vara två med dig.

- Det finns ett hål i oss alla och du vill bara fylla ditt. Du tror du tycker om att vara två, men egentligen är du bara ihålig. Det är okej, jag förstår. Jag tror inte på något bestående.

- Så är det inte alls. Känn här, min kropp är solid. Varför får jag inte fylla ditt hål?

- Jag tror att det är bättre för mig att fylla det med något eget. Annars kommer det växa när du försvunnit.

- Jag vill inte försvinna.

- Det kommer du vilja.

- Jag lovar; om du släpper in mig ska jag sitta helt stilla och inte röra några organ.


Det har blivit fuktigt under täcket. Deras andedräkter har blandats och skapat en egen tropisk djungel. Känslodjungel. Den är snårig och tät och svår att staka sin väg igenom. Lakanet klibbar fast vid hennes sida, hennes lår klibbar fast i hans. Han brukar aldrig vara för varm annars, han burkar vara lagom varm och lagom mjuk, vilket är skönt. Hon hatar egentligen att vara varm, hon blir arg och känner sig instängd i sitt eget skinn när svetten pärlas i nacken. Men idag går det bra. Hon vill ta vara på den här värmen, den bekräftar att de verkligen är två liv mellan de blommiga lakanen.

Han drack vin igår och blev alldeles för full för en vanlig måndagskväll. Hon hade varit ute och rökt en cigarett och lämnat sin telefon på soffbordet. I hennes inkorg fanns ord som han inte godkände. Men det är okej, hon förstår att han blir arg ibland, för han är ihålig och trasig och måste ibland fylla tomheten med något: Rött. Hon kan inte tvinga sig in i hans innanmäte. Och hon måste sluta smsa andra män.

- Jag älskar dig, viskar hon. Hon undrar om han är bakfull.

Sängen vibrerar för 16e gången i rad, hon har räknat. Han plockar upp telefonen och låter de stora fingrarna med såriga nagelband leka över knappsatsen. Ljuset från displayen är det första ljus hon sett på timmar. Det värker i ögonen. Hon hatar hans telefon. Han avslutar textmeddelandet och låser knappsatsen. Det blir bäcksvart igen.

- Det var chefen, förlåt.

- Det är okej.

Han ligger så nära att deras nästippar rör vid varandra. Hon vet exakt hur hans ansikte är format, hon känner hans minsta fiber. I väggarna kan hon höra hur mössen springer som besatta. Hon brukar ligga här i sängen om lördagsmorgnarna och undra vad de har så bråttom till, och varför i hela friden de håller till i väggen bakom hans sänggavel. Hon tycker om ljudet av de små tassarna i alla fall, de inger en slags trygghet, hon behöver aldrig fundera över vart hon är innan hon öppnar ögonlocken: Det hör hon.
Han ler nu, hon kan känna det. Hon lyfter lite på täcket för att släppa in ljus över hans ansikte. Det hugger till i magen. Han är så vacker. De blå ögonen är kantade med täta, blonda, nästan vita fransar, skäggstubbet fyller tre dagar och håret slingrar sig mjukt över ögonbrynen.

- Jag tycker inte om när du ler mot mig, säger hon.

Han bleknar, ansiktet byter form.

- Vad menar du?

- Det känns inte på riktigt längre.

Hon slänger täcket åt sidan och låter istiden härja.