Vissa stunder är heliga
så känns det när man går
mitt i livet, i vimlet och känner
en ny stillhet inom sig man får ett lugn
som om någon vänlig hand håller om en här
och man känner bara en så skön atmosfär...

Man bara stannar till och är
och känner hur gott den gör där
och man tycker att ett värmande inom en sker
och runt om sig med förnyade ögon man sen ser
och man fortsätter att gå och man kommer på
att man själv går omkring och bara ler...

Och möter nå´n bekant som säger, va´ ler du åt
man svarar glatt, jag kände en varm hand
den personen säger då, förlåt
du måste gå drömmande fram för
ensam du är, ingen annan syns till här...

Det är en sorts "insider" vän, syns bara för
dem som känner till det där med "plusnaivkemi"
slår man till med då, bekantingen säger, vad då
du är ju barnsligt dum så man blir bara stum!

Men då slår man oförskräckt till med:
En professor jag har glömt hans namn nu, men jag
kommer nog snart på namnet du... Han berättade
om det på teve igår... Det är ett nytt serum som
har upptäckts, det dämpar oron och...

Javisst säger bekantingen då, jag hörde visst
något om det, det minns jag nu...