kan inte riktigt bestämma mig
om jag fryser eller svettas
om jag lever eller är död

kroppen är en stor turbulens
som aldrig vill lugna sig

vet varken ut eller in.
hur jag ska ta mig igenom livet?
vilket skick ska jag vara i?
vad ska jag göra?
hur ska jag göra?
när ska jag ta mig härifrån?
eller ska jag ens härifrån?

de finns tusen frågor
men inte ett enda svar
som passar mig

inget konkret som kan hjälpa mig
ingen instruktionsbok
till hur man får de där livet
som går att leva smärtfritt

finns de?
finns de något utan smärta
som inte ger dig ett moln över livet
varje dag?

för om de finns
vet jag inte om jag vill ha de.

behöver en anledning
till att stänga in mig
till att få bryta ihop
och inte röra mig på dagar.

och om smärtan försvinner
vad ska jag skylla allting på då?

då är jag bara ett tomt skal
som inte kommer bli något annat.

när jag sprang ifrån mig själv
tappade jag lyckan
försökte plocka upp den
men fastnade i en grop som drog ner mig till botten
och där tappade jag glädjen

så om nu smärtan försvinner
är jag bara ett skal
som kan spricka när som helst
och då finns
inget.

jag saknar att vara sådär glad
så hela kroppen skiner utav glädje
och inget kan stoppa mig

för de är så jag brukar vara och de är så ni känner igen mig

när jag kommer där och gör ett skämt utav alltihopa med mitt glajjiga smile som gör att hela världen lyser
de är då inget kan stoppa mig och jag kör över allt som står i min väg.

jag är påväg, jag har bara fastnat, vid ett stopp och försöker hämta andan

försöker att känna igen mig själv
men backar så fort jag närmar mig spegeln
jag är rädd för som vad kommer visas

allt jag ser är
en likblek tjej, som har tappat livsgnistan samtidigt som hon tappade hållningen i sin kropp

men samtidigt är de något som gnistrar,
som får henne att le,
tankar som får henne att komma på sig själv.
hon blir generad.

med rosenröda kinder, hittar hon något som får henne att kämpa, sträcker på sig och går.

helt orörd. som ingenting.