Tjock, tung av den ofrivilliga vattenmassan
Ligger det sista lagret av snö kvar,
Väntandes på att sjunka ner i det gräs som snart vaknar.
Av tre snöbollar i olika storlekar, av ett par kvistar, av lite sand,
Av en morot, av en pinne,
Av det naturen har att tillgå,
Har det skapats en vit man, som med armarna mot skyn uttrycker Viss fröjd av att finnas till och som med sin leende mun visar att han Är nöjd med tillvaron, trots att värmen är på väg rakt emot honom.
På mina vantar, på mina kläder, fann jag blöta märken,
Kanske var det dem tårar snön föll
På grund av vetskapen, att dennes bortgång är nära.
En stund efter hans födelse, föll mörkrets skugga
Och vi hoppades att han inte blev rädd,
Och vi hoppades att han såg upp mot vårt fönster,
För att bli trygg.
Den nästkommande dagen,
Är hans huvud borta.
Kanske bortfört av någon från vårens armé.
Få dagar drog förbi,
Och i högsta hugg, hade dagarna med sig varma grader,
Med ljudlös brutalitet, dräps slasken som försöker bli omtyckt.
Marken sträcker på sina grässtråarmar,
Igen vaknar den gröna filt, som sovit i stillhet.
Kvar ligger snömannen,
I delar är den kvar, som avhuggen på mitten med yxa, med morotsnäsan vid sidan.
Tittandes upp mot himmelen,
Är den helt ensam på en gräsplätt.
Förut var du omgiven av snö, av din egen färg,
Nu syns du i alla fall, din vithet, strålar.
Du tog vara på din tid,
Vi såg hur du log.