Kall är vinternatten, den är stilla och den är ljuv.
Älgmodern är ute på tur efter mat åt barnen sina,
Under granens grenar väntar de sköra ungarna ängsligt.
Tätt ihop värms de skakande kropparna,
Rädda att yttra en endaste knyst.
Föda fann hon inte, men begäret att se sina små är stor,
Istället för att mata mäta magar, vill hon sjunga dem till söms.
Marken är av slask blöt, stundom halkar hon förargat.
Tröttheten omsluter sargade ben, vinden börjar vakna ur vilan.
Barnen ser sig omkring, vågar inte röra en tass,
Aldrig har mamma varit borta så länge.
Snart är älgmor hos de hon älskar, inte är det långt kvar nu.
Då hon ser, det hon fått veta kallas metallbitar,
vilka långa ligger på marken och glänser mot månljuset,
Det hon själv kallar de smala silverträdens stammar,
Vet hon att hon snart är hemma.
Snabbt, så förfärligt snabbt,
Närmar sig ett bländade ljussken från mörkrets gömma.
Någonting enormt, avlångt, som hon också hört är av metall,
Vilket hon kallar silvermonstret från ingenstans.
En tår rinner nedför tomma barnaögon.
Ensamheten börjar sjunga sin klagan, allt starkare.
Odjuret med lysande eldglober,
Har fått den älskande modern att falla.
Liggandes, anstränger hon sin blick vad hon orkar,
Sista tanken lyder: "Hoppas dem får mat... snart...".
Hon dör.
Sorgesånger hörs från ynkliga strupar.
Kort bit var kvar, tills hon kunde ge sin kärlek igen,
Men ett monster från en annan värld,
Släckte ett familjeband så rörande.
Kanske överlever barnen till morgonen,
Kanske får de se sin mor igen,
Kanske får de ta farväl.
Vet att skogens liv ger sin hymn åt henne,
Hon är ihågkommen.