Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Tänkte idag när jag promenerade i den friska vinterluften som bär aningar om en ny vår – när blir man vuxen....?


Att växa i och ur sina Livskläder

 

Blir man vuxen när man fyllt tjugo eller vid fyrtiotvå eller kanske först när man fyllt sextiosju?

Är det åldern som gör en människa vuxen eller är det när man kan försörja sig själv? Då när man kan betala hyran, maten och sina kläder ur egen ficka. Är man vuxen när man har barn, när man är gift eller har sambo eller när ens föräldrar inte finns mer?

Har man vuxit färdigt när man är vuxen? Eller kan man fortsätta att växa hela livet – tills man är över sextio år eller äldre?

Är man vuxen när man kan lyssna till barnet inom sig – utan att bli skamsen, förlägen eller rädd? Är man vuxen när man kan hjälpa barnet att komma ut och våga ta för sig utan fruktan att bli förlöjligad? Är man vuxen när man lär barnet att livet inte är så farligt ändå, att känslor är en sak och viljekraft är något annat? När man visar barnet att man visst kan vara barnslig - åtminstone ibland. Att det är värdefullt att ha barnasinnet i behåll trots annalkande ålderdom.

I så fall håller jag på att bli vuxen nu – mer vuxen än förut! Jag håller på att växa i och ur mina livskläder. En del har varit alltför stora länge. Fick inte plats i dem själv, faktiskt. Tappade ofta bort mig bland alla armar och ben och ibland hamnade jag i fel ärm – i någon annans tröjärm!

Andra plagg har varit alldeles för små och trånga – alltför länge. Håller på att lägga av mig dem på en hylla långt in i garderoben. Tror inte jag ens kan ge bort dem till någon behövande? Vore nog bäst att bara kasta bort trasorna! De är så gamla och förlegade, och passar mig inte alls längre. Jag fick några tröjor (läs tvångs-) av min välmenande mamma för mer än femtio år sen.

Kanske håller jag på att bli vuxen nu – lite mer vuxen än förut? Ifall man nu kan vara vuxen om man har ett barn inom sig? Ett lite ensamt barn som är lessen och rädd nu och då? Ett barn som ropar på hjälp ibland och vill att andra ska trösta och tala om vad som blir bäst. Är man vuxen då?

Men alla har kanske ett barn inom sig som behöver bli synligt och som behöver få komma till tals? Kanske det barnet kan tala om varför det blev så svårt att vara vuxen och ta ansvar för sig själv? Är det inte från barns och spenabarns mun man får höra sanningen?

Är det att vara vuxen  att orka höra sanningen, utan att sätta upp hundra sköldar till försvar? Är man vuxen när man kan ta kritik utan att gå sönder och utan vare sig knä-, ben- eller skyddshjälm? Är man vuxen när man vet vem man är och står för det, när man vet vad man tål och vad man mår bra av och vad som känns fel? Är man vuxen när man kan älska eller inte älska, förlåta, glömma och gå vidare – är det då man är vuxen?  

Ja, så tror jag att det är! Och hoppet finns att det aldrig är försent att vilja fortsätta växa upp till en allt mer vuxet VUXEN!

 




Prosa av Siggesdotter
Läst 578 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2013-02-08 17:30



Bookmark and Share


  Linda CH VIP
Intressant, insiktfull och tänkvärd text om funderingar jag känner igen mig i. Sparas!
2013-02-09

  Eva Helene VIP
Intressant och välskriven text.
2013-02-09

  Chawa VIP
Insiktfull text...mycket läsvärd!! Växer gör vi hela tiden så länge vi har barnets nyfikenhet och livsglädje med oss - så tror jag :)
2013-02-09

  ResenärGenomLivet VIP
Läsvärda tankar att fortsätta fundera över...
2013-02-09

    ej medlem längre
Det var många frågor och undringar det,kanske inte helt lätt att reda ut alla.Att hamna i nån annans tröjärm var kanske inte det lättaste.Ja, det var roligt att läsa.
2013-02-08

  Suzie B VIP
En underbart tänkvärd text! Den ger både hopp och förtröstan! Den vill jag spara som bokmärke, så att jag kan återkomma till den!
2013-02-08
  > Nästa text
< Föregående

Siggesdotter
Siggesdotter