Kramper väcker mig
med syrebrist om natten
Kroppen står andlöst still
i väntan på befrielse.

Visst svär jag och gråter,
vill hänga med raka ben från kroken i taket,
men smärtan gör att jag inte räcker upp
och hjälp till detta kan jag inte få.

Jag har en självbild -
en rakryggad, lättfotad, vacker kvinna
Hon dansar atletiskt fram
till en melodi bara hon kan höra.

Jag är en annan bild;
svårt krokig, med ansiktet nerböjt.
En halv gumma
som nästan inte kan lyfta fötterna.

Jag hade en bild av livet
som något man skulle vara nyfiken på
förundras av
och ha i all evighet.

Jag har reviderat min bild;
jag vill ta ut min hund
kunna tala utan att hosta
och inte leva i all evighet.