Och solen, den är blott en blek kopia
av värmen i det ljuset som du är.
Den värmen är mitt blod i var artär
där den befruktar lusten som vill skria:

-"Du är mitt liv, du är min profetia,
du är min åtrå, du är mitt begär.
Du läker mig då du min själ förtär.
Från detta ok får ingen mig befria."

Med solbränd själ så står jag still i vinden,
med handen lyft att öppna trädgårdsgrinden
till stigen som har väntat på min fot.

Den stig som leder fram till ro hos dig.
Den ro som så till slut får sänka sig
där livet i din famn har slagit rot.

* * *

De sista dropparna som dör mot gruset,
de lämnar åter plats för hoppfullhet.
En hemlig dröm, en vacker, men diskret,
som växer parallellt med gryningsljuset.

I luften lyssnar själen efter suset
från den som kan fördriva ensamhet
och livet prisar all den dyrbarhet
som anas som en viskning bakom huset.

En hand på grinden, några steg på gången.
Mitt hjärta stannar när jag anar sången
från läpparna som ropade mitt namn.

Med slutna ögon ser jag det jag saknat
och ber att drömmen dröjer när jag vaknat.
Jag drömmer att du vilar i min famn.

* * *

En brytpunkt. Väntan. Andetag. En paus.
Ett ögonblick av eftertanke uppstod
i livets största överflöd och högmod
och här i gläntan byttes liv mot kaos.

Den plats jag sökte stod då inte alls
att finna. Där mitt heta hjärta påstod
att vårat hem skulle ha legat kvarstod
blott minnet som en snara om min hals.

Med solblekt själ så står jag still i vinden,
med handen mot den gamla trädgårdsgrinden
till stigen som var tänkt att leda hem.

Men hem är inte alltid dit man strävar
och liv är också starkt där kaoset svävar,
för livet frågar inte "Var?", men "Vem?".

* * *

Jag dröjer tanklöst kvar i dörren medan
min blick blir lika matt som gångens grus. 
Det grus som liknar tevens bakgrundsbrus
då filmen tagit slut för längesedan. 

I trädgården har skymningsljuset redan
gjort hela blomsterprakten smått diffus 
och kraftlöst slutes porten till det hus
som inte längre lyckas lindra svedan. 

Jag skjuter nyckeln under husets dörr
som ekar av förhoppningar från förr, 
då löftet flöt som doftschersmin i vinden. 

En tomhet driver urblekt i min kropp
där drömmen flytt ifrån mitt blodomlopp. 
Jag andas in och stänger sakta grinden.