Jag stannar upp och ser allt på nytt. Snön faller mjukt. Min blick följer en ensam snöflinga och ser den långsamma färden från himlen ner mot marken. Lite ystert i höjden för att sedan foga sig och ta plats bland alla andra snöflingor. Tillsammans bildar de ett snötäcke och det blir tyst runt om. Himlen lyser blå av solens strålar.
Jag lyfter blicken från det vita och låter mitt ansikte känna den friska kylan, låter solens strålar ge mig energi och det harmoniska, tysta snötäcket kraft.
Så tar jag ett steg.
Och ytterligare ett.
Mer bestämt nu.

På väg.
Igen.