Hur hade hon hamnat här?

Det var inte lätt att få svar på den frågan. Jessica tittade på celldörren, hoppades att den skulle öppnas och någon säga: detta är ett misstag, kom ut igen.

  De hade träffats för ett par år sedan. Han var lång, lagom biffig och hette Johan. Han extraknäckte som fotomodell på kvällarna och jobbade som kock på dagarna. Hon hade fallit som en bowlingkägla, utan att tänka.

Han kom som en välsignelse in i mitt och Max tråkiga liv, tänkte hon. Den förbannat brutala skilsmässan höll på att knäcka mig. Max han saknade sin pappa, han var ju inte mer än fem år. Då hade Johan bara stått där framför henne på restaurangen, med tindrande bruna ögon. Som en gud, tänkte Jessica.

Hon hade restaurangnotan kvar.

  Jessica mindes att en vild och passionerad tid började. Hon fullständigt fläkte ut sig själv och sitt innersta.

Hon stelnade till när hon plötsligt kom på att om Johan visste hon ingenting. Så jävla uppslukad hade hon varit. Fy fan, hon mådde illa. Jessica skyndade fram till den skitiga toalett holken, som fick ett nytt lager av sur grafitti.

  De hade flyttat ihop i hennes och Max lilla trea. Johan möblerade om, ville känna sig hemma sa han. Hon hade inte reagerat, bara varit glad att äntligen vara tre igen.

  När hon tänkte på Max började hon gråta hejdlöst. Under den tiden hade han blivit tyst och konstig. Han stirrade mest med tom blick framför sig. Som om han inte var där.

Hon hade fått chansen att börja jobba heltid på kontoret igen. Det gick ju bra då när Johan hämtade på dagis.

Hur hon hade förklarat de blågröna ögat den morgonen på jobbet kunde hon inte komma ihåg.

Jessica kom hem tidig från arbetet och Johan hade blivit ursinnig. Sedan dess skulle hon ringa hem om hon blev tidig eller sen. Han hade bedyrat att knytnävslaget berodde på att han redan var arg för att Max hade krånglat hem från dagis. Allt rann över när hon kom för tidigt. Det skulle inte hända igen sa han.

Jag trodde honom, måste varit dum i huvudet tänkte hon. Jessica tittar ut i den trånga gluggen, hon kan se solen och en blå himmel långt därborta.

Hon hade varit tvungen att döda honom den natten när hon upptäckte honom på Max säng i färd med att, nej hon kunde inte, ville inte se bilderna igen.

Den jäveln, jäveln, jäveln. Hon kunde inte sluta se Max uppspärrade förtvivlat frånvarande blick. Där han skaver mot lakandet taktfullt och rytmiskt fram och tillbaka. De konstiga gnyende ljuden ekar i hennes öron. Hon hämtar den största i köket.

 Efteråt hade hon fått höra att så mycket blod hade de aldrig sett vid en utredning förut.

Vad skulle det bli av Max? Jessica visste inte. En strimma sol letar sig in över cellgolvet.