Vid horisonten står en man i en träbåt
Han viskar till månen att han funnit sin hamn
sakta tuggar han sina oleanderblad och viskar förlåt
Horisonten gungar honom i sin väldiga famn

På en öde färglös sten jag ensam står
Himlen slätar fårorna ur hans hud
Kommer himlen minnas vart jag går
skall ett ensamt förlåt bli mitt sista ljud

Kullerstenarna rullar över våra händer
Jag tar en svarttaxi bort till avgrunden
Ett brev till dig med vinden jag kysser och sänder
Spelman på taket tystnar för stunden

Ett andetag ifrån kanten skall jag sakta sväva
Skall jag ligga blödande i himlen med öppna sår
Mina tysta ord mot dig jag försöker häva
Är ett sista andetag allt mitt hjärta får

Avgrundens eldar ler följsamt i månens grav
Ett ensamt oleanderblad flyger i vinden
Det färdas mot hoppets stilla hav
Jag vänder om och stryker avgrundens mörker ur kinden