Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
stuga nr 17


Galet monogam

 

Så, halvmörkt rum, levande ljus speglas i våra blanka ögon glittrar genom vinglas. Tyst förutom det som akut måste lyssnas och sägas

klär av varandra lager efter lager ångest samlats på, legat efter runt över genom-

syrat allt som giftig smog, frätt intill ben. Så fula sår, ärren visar våra krig genom åren. Men så här nära kanten har vi aldrig varit. Snälla rädda mig. Jag räddar dig

när som.

Jag räddar dig även när du inte vill, vet eller erkänner. Jag räddar dig när du kämpar mot, viftar som en galen don Quijote. Mejar ner allt vi vunnit, rasar hop darrar blek och naken i snön. Fosterställning. Jag kommer alltid finnas där
om du låter mig. 

 

Det var tur vi kom hit, det var i sista stund med nöd och näppe och jag håller dessa timmar
denna bubbla i mina händer, försiktigt, stöttar som det vore huvudet på ett mycket litet barn i min famn inget skall få hända
dig

och jag älskar

allt.

 

Mörkare nu, och där du står framför mig. Ser ner, begär, jag ser upp
in och förbi murar jag själv just raserat, in till själva kärnan - så längesedan men känner igen mig för jag
har varit här många gånger förr, följer samma stigar, i egna fotspår. Skymtar liten blek gestalt, min spegelbild på botten, möter stadigt min egen blick lugnad för den är
inte
rädd.
Du säger jag klarar inte sanning, hela sanningen, allt utom sanningen, den är för stor för tung jag kommer inte
orka om du berättar allt - jag vill svara
jag klarar allt utom förnekelse, utom inte få finnas kvar där inne, men det får vänta, just nu kan inget sägas
jag fullt
upptagen med att vara

galet monogam.

 

Du fattar inte, det kan man inte begära jag vet
vad jag menar. Bara för man gör är det inte så man känner. Och där har du sanning
in da face too much for ya? 

 

 

 

 

 

 




Fri vers av C3H5(NO3)3
Läst 272 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2013-02-13 16:55



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

C3H5(NO3)3