Det egentligen ogörbara: att lämna sig själv, att ställa sig vid sidan. Av sig själv. På grund av det ohanterbara.

Jag kan se henne nu. Hon går där, springer där med fladdrande armar och ben. Ur hennes mun detta flöde av ord. Som lasson som vill fästa i världen. Som en önskan bort från.

Jag sitter på en stol vid mitt köksbord och ser dagarna passera utanför mitt fönster. Februari. Grått. Kallt. Snön som fläckvis ligger kvar. Och så detta tilltagande ljus.

Detta att upphöra att vara jag, att istället vara hon. Hon som biter ihop, hon som stålsätter sig, hon som gör saker, som är mamman, kollegan, väninnan, älskarinnan. Att istället vara hon. Hon som lever som man ska, pratar som man ska, fyller sitt liv med det man ska. Tänker som man ska. Att vara hon. Att leva i visshet om att jag är hon.

Och så kroppen, den värkande kroppen som liksom är nederlaget, som liksom är den felande länken, den som liksom omöjliggör livet. Som hon. Den värkande kroppen som slutligen kräver nederlaget. Som hon. Som hon som inte vill minnas, som hon som har gjort flykten till den enda vägen. Som hon som vägrar vara offer.

För att detta ofrånkomliga. Det som lever kvar som bilder, som bilder som hänger som på ett galleri. Som berättar. Om det som hände. Om det som en gång var liv. Mitt liv. Detta som påtvingades. Detta icke självvalda. Men upplevda. Som blev till liv, till det liv som ska levas. Mitt liv. Inte hennes, hon som jag vill vara, hon som lever därute, hon som vägrar, hon som springer, blundar och inte vill veta. Mitt liv.

Jag sitter vid mitt köksbord. Med kroppen. Jag med kroppen. Utanför fönstret är februaridagar, gråa med ett tilltagande ljus. Hon är därute någonstans och lever som om. Jag vill hämta hem henne. Säga att det räcker nu, säga att dagarna är andra nu, större. Och stegen mindre. Säga att hon, jag och kroppen, vi kan gå i mindre cirklar nu.