om att våga
VilddjursropI mörka skogar ylar vilda vargar en våldsam längtan river själen ut Dess lockelse som sylar hjärtat sargar ur strupen höjs ett otämjt glädjetjut
Jag kommer! Följ mig, kom vi jagar! Min vildhet inga gränser vet Vi springer nätter, springer dagar Ur djupet lyfts vår hemlighet
Ur askan lyfter plötsligt Fågel Fenix platt på min svans med huvudet på sned jag sätter mig helt paff och tänker nu är väl världen alldeles ur led!
Långt bort och högt han flyger, fågeln fria Jag ville gärna sitta på dess rygg. Men nej, du måste själv din själ befria och inte alltid vilja vara trygg.
Men vänta ropar jag, hur gör man? Hur kan jag våga välja friheten? Men Fågelns flykt den bär långt ut i rymden Och ingen suck och inget rop kan hindra den.
Smått skamsen kikar jag mig runt på flocken. Har vargarna sett hur jag sitter på min svans? Det har de! Faktiskt hela skocken, men nu de bjuder upp till månskensdans.
Jag skrattar till och släpper taget. Vad tjänar det att skamset sitta ned? Jag väljer bort det blyga skamsenjaget och hoppar upp och börjar dansa med.
I mörka skogar ylar vilda vargar. Min längtanslust den leder mig dit ut. Om vildhet sårar, värre ändå sargar den tomhetslön som feghet ger till slut...
Bunden vers
av
Sommarnattsljus
Läst 339 gånger och applåderad av 7 personer Publicerad 2013-02-16 12:30
|
Nästa text
Föregående Sommarnattsljus |