I

De har inga andra skäl än sina egna liv.
---

På den gamla vägen växer syrenhäckar och vinbärssnår
och kraftverksdammen har blivit ett tillhåll för duvor och storkar.
Människan känner inte sig själv. Hon går från plats till plats
och tror att framtiden ligger här, just här.
"Dårens blick går till världens ände" men den rättfärdige/barmhärtige skall ärva landet.
Den godhet jag lämnar efter mig måste leva i människornas sinnen, annars är den inte mödan värt...
---

Gärningen, arbetet som aldrig lämnar mig.

Köper möda över träden
och när dagen lämnar mig
dröjer sig alla dessa
ofullbordade mödor, gärningar
kvar under natten precis som
vinternattens korona...
Med en suck säger jag:
"Det får gå som det går"
och somnar genast,
som på befallning...
---


II

Tecknena saknar ord
och finns i mellanrummen mellan intets flugor.
De är vindflöjelns världar
och öppnar sig utan synbar ordning.
Man utforskar dem inte,
men mitt i sången, dansen, livet -
medan man vänder sig åt öster, väster, söder -
uppenbarar det sig plötsligt
som en barnahand i mörkret.
---

Det är mitt problem: Jag saknar röst.
Och jag avundas dem som har röst -
de som ständigt gör sig hemma i röstens värld
och rör vid alla dess föremål
som vore dem deras egna.
---

Rensköljd jord - dagrarna vaknar -
ett spår fyllt av smörblommor.

Paolo Pedros tunnel med kanske
tusen tecken, figurer.
en röst över nystänkta jorden.


III

Det är inte ett väder, inte en tid på dygnet -
det är din själ som räknas:
den blick som fångat sommaren hos sig,
den tanke som drömde klart monstret längs vägen.
---

Barnen har gjort sig redo:
det är bara att följa.
---

De tusen jägarnas melodi tar sig in mellan träden.
Deras röster blandar sig med solstrålarna,
de trampar på ormbunkarna, de bryter sig fram...

När jag tröttnat på att vara människa
kanske jag kan vara en i deras sång?
En bland mängden i en outsläcklig armé,
en ton i symfonin, ett barn bland bålda krigare...
---


IV

För en kort stund höll han i kartan över framtiden.
---

Gläds inte över den rikes ångest,
över hans myckna rikedom.
Men gläds med honom
när hans tomhet flugit bort -
och han står ensam kvar bland vänner.
---

Den fattige äger hela världen.
Den rike äger bara sig själv.
---


V

Rörelserna strax under vattenytan.
Jag försöker tolka det osynliga
men ständigt går jag för långt,
hoppar över detaljerna
och missar de små, små ledtrådarna.

Nu hör jag rösterna, åter igen närmar de sig
som myggen om kvällen...
Det ligger ett skallrande löv mot fönsterbrädan,
men jag ska inte förvillas, inte låta mig störas...

Men just som de är här:
...var det lövet som jag egentligen väntade på...?
Jag kan inte skilja...
---

Han pratar om jordgubbstårta,
att utan jordgubbstårta blir det ingen riktig sommar.
Och så ska det bli fiolmusik.

Den gamle mannen lyssnar på sina fåglar
- tre röster har han kvar -
sidensvansen flyr med ett skri.

Jag har en röst kvar - jag aktar den noga.
---

Bara en röst kvar att ta hänsyn till - Mästarens.

Det spelar roll - hans andetag, skuggan av fukten
som dröjer sig kvar i hans spår.
Det spelar roll - de ord han valde och inga andra -
det han betonade eller lät bli att tala.

Allt i hans väsen är ljuvlighet.
Om jag bara dröjde vid ett av alla hans/de drag -
det skulle kräva mer än en dag,
ett helt nytt sätt att tala -
en helt ny färg -
ett helt nytt landskap...
---

VI

Strandade valar på stranden ligga.
Rösterna surrar i vinden.

Väktaren vilsen. Fyrbåken frasar,
Nordvästan går galen på hällen.

Öppna mig en spricka - det är storm
min själ, jag är rönnbär
som seglar i vinden.
---

(Heliga Trefaldighets källa)

En källa öppen skulle finnas här -
en källa längst in i skogen.
Något djur går väl föraktfullt förbi,
vädrar med nosen men går hastigt förbi.
En källa öppen skulle finnas här -
en källa längst in i skogen.

En vandringsman med slitna kläder
sökande, men vet inte vad -
en doft, en blomma, en glömd ruin -
en resenär i skogens mitt.
Och i djurets spår,
som just hastigt drog förbi
syns något sällsamt glimma -
en öppen källa, en vatten(t)röst -
den Heliga Trefaldighets källa.
---

Båten strandade,
så just här bygger jag
mitt nya imperium.

Han väntar sina döttrar hem
de är nog i California
"Pappa det är kul här"
Medan allt detta pågår
väntar den gamle mannen
på döden han har hyrt
en advokat som ska hjälpa
honom. Det är ännu en
röst i rummet.
---


VII

•????????•

"Nothing Is Impossible With Him"
---

På bryggan, det omöjligas bro
står människan och ser - Se!
Gud bygger broar,
över det omöjligas hav!

I sina händer! bär! han! vår nöd!
Se våra bryggor, misslyckade försök
gör han till brohuvud, för bron!
över! och i! våran nöd!
---

Jag har en väntans sång.
En fågels längtan - en glädjesång.
Jag skyndar framåt - men utan oro.
---


VIII

Solen sjunker in i trappan
och gräset vajar för vinden.
Ännu en stund att arbeta.
---

Nu fyller nätternas sav hela rummet
jag ligger på golvet och glider,
lider mellan alla dessa tillstånd.

Bara gråterskan vet sin plats.
Hon kommer med allra ödmjukaste händer -
men jag korsar fingrarna i rösten,
lusten att segra äger mig ännu...
---

Människor strävar och oroar sig
såsom deras verk skulle vara för evigt.
Men lika lätt som man byter en skjorta
så skall jorden förvandlas...