Du har rätt om att jag är ett offer.





Ur perspektivet med lager av attityd,
eskapism, mental ohälsa och placebo
som personen jag framför
idag utgör - är det sant.




Retirerar nog mot att jag i grunden

(det känns som att jag tror på ödet)

fundamentalt och från en nyfött stadium
är ett litet barn i ett halvdunkelt rum med stenväggar
som skakar av skräck och försöker gömma ansiktet i tröjan.




Vet att mycket av mig emanerat
från ångeststenrummet med barnet.
Skräcken har tvingats bort med våld
eftersom den inte går att leva med
vilket inneburit passiv aggressivitet
av imploderande karaktär.







Jag vet inte. Tänker nog för mycket på det här.



Kram, tycker om dig.