Ett sår som för några månader sen blev ett ärr. Ett ärr jag aldrig igen trodde skulle rivas upp och blöda. Ett ärr jag lagt förband på och gjort allt i min makt för att det ska förbli ett ärr, ett sår i det förflutna.

Med det ärret fanns en historia. Som med de allra flesta ärr. Men denna historia var min. Den var min att dölja, men också min att dela. Men en händelse tog min historia ifrån mig och valde att dela det ärret. Med en part jag valt att dölja mina ärr för.

Idag, står jag ensam, med ett ärr som inte längre är ett ärr. Stygn för stygn lättade från mitt ärr, till det att jag återigen stod med ett öppet sår.

Det kom aldrig blod, fram till nu.

Idag, står jag återigen med ett blödande sår. Tack vare min historia som valdes att delas med den person som inte skulle veta.

Idag, definieras jag av en sjukdom. I hans ögon är jag en gående sjukdom, som behöver räddas. I hans ögon definieras jag också som en kropp. En, i hans ögon, snygg sådan.

Jag sa till mig själv att aldrig igen definieras av denna sjukdom. Jag är inte svagare än dem, jag är på ett sätt starkare. Jag behöver inte dela någon annans ärr för att själv må bra. Och jag behöver inte heller tro att jag ska kunna rädda någon.

Du kom in i mitt liv igen när mitt ärr var ett fult sådant, men stygnen satt där de skulle. Idag, river du upp.

Idag står du i mitt liv, och jag står återigen med ett blödande sår. Tack vare dig. Så du har inte räddad mig. Du har tagit mig tillbaka i tiden, tillbaka så många steg jag hade lyckats ta mig själv framåt.

Och för det, kommer jag aldrig att kunna tacka dig.