Hon nuddar natten där hon går
i en ödslig hemvist bland villospår
Där molnstrimmor slutar och stjärnor tar vid
vilar de skönaste tingen i frid
I det sköra ljuset förnekas hon tröst
varsamt ber hon; Hör min röst!

Skuggorna vilar i ljusets famn
möter blicken som bär ett namn
Det böljande korpsvarta trädets gren
lutar sig undrande, höjer sitt sken
Varsamt tanken visar sig
den renaste kärleken hon skänker dig

Så tyst, mjukt - en elegans
det leende du sett, en glödande nyans
En godhet anad, en godhet sedd
ett sinne fyllt intill sin bredd
Det hjärtats kärlek, ljusfördränkt
oskyldig i hennes skönhet sänkt