När jag behöver er som mest


så är ni helt försvunna. Borta. Osynliga.


Ber jag om för mycket?


-En varm famn och ett tröstande ord?


Om det är för mycket begärt, betyder det då att ni inte villl ha mig i ert liv?


I såfall blir mitt liv meningslöst...


Men det skulle jag aldrig erkänna för er.


Jag ska ju vara stark och klara mig själv...


Alltid gjort...


Ändå verkar ni inte förvånade när jag ber om hjälp...


Ni blir osynliga så snabbt att man kan tro att ni sitter på er vakt och vet när jag är ledsen och när det är risk att jag ska börja gråta.


Men jag kommer ju inte börja böla!


Så vad är det ni är så rädda för?





Ni är allt jag har, snälla försvinn inte ifrån mig, innan ni har sett mig...