Alla de där dagarna, alla de där dagarna och nätterna

när solen sken i våra sinnen, själar och hjärtan,

när våra livs smärtor och mörker äntligen blev

hanterbara och inte alls skrämmande längre,

när vi glada och befriade vandrade i de underbara

skogarna, och jag tog av mej kläderna och badade

i den där magiska bäcken och allting pekade

mot ljuset och harmonin, kåtheten och kärleken.

Vi plockade kantareller som vi åt under andakt

och tacksamhet över det sanna livet, i vars famn

vi vilade ut till tonerna av David Sylvians

Gone to earth, och jag grät ut alla mitt livs

svarta sorger hos dej, och livet var ett skönt,

gott och skonsamt tillstånd att vistas och njuta i.

Jag trängde in i dej; vi älskade varandra de där

veckorna, nu långt borta i ett fjärran förflutet, men

ändå så nära när jag skriver detta, och jag önskar

innerligast att du har det bra nu min vän.

Vår kärlek kan inte plånas ut, endast täckas över,

och de där veckorna vi hade kommer alltid att leva.