När tanken slår mig skär det inombords.
Tanken av dig och mig i den kalla och förväntansfulla natten.
Vi på bussen, vi i din hall, vi i ditt pojkrum, vi i din 90 cm breda säng.
Vi tillsammans tätt ihop bundna, så ärliga, sovandes, drömmandes, vi, tillsammans.

Du på morgonen, nu inte lika tätt intill mig.
Jag, som en främmande varelse i dagsljus.
Du vid ditt matbord, du i dina glasögon, du med din granskande blick i annonsbladet, du och din 1,95 cm långa kropp, du på busshållplatsen, du som säger att vi ska höras.
Jag, jag som svarar att det tycker jag absolut att vi ska göra.
Vi, vi som aldrig riktigt hördes.
Vi som förblev två unga i natten.

Det kanske aldrig var så vackert?