Seven. exotiska: sovställningar.




Han sitter på biblioteket av glas som vetter ut mot hamnen till vänster och mot en park avsedd för utfodring av havsfåglar och läser Houellebecqs senaste bok med blicken fäst vid en kvinna i marinblå rock i ruffigt material med blek, kall, fragil hy. Så tunt ligger atmosfären mellan raderna av kriminologi, patafysik och samtal som aldrig blir av mellan sådana som är ämnade för varandra.

Ömtåligt som sekelskiftesporslin och på gränsen till att han skall implodera i moln av vit ingentingrök andas han, in, ut. Han vill veta hennes namn och gissar på Elizabeth.


Hud som inte blir solbränd utan röd. Kanske till och med fräknig kring kinderna i Juni. Han såg framför sig hur hon låg barbent på mage, sorglöst viftande med fötterna i irreguljära glädjekonvulsioner.


I bakgrunden av bilden han föreställde sig kastade sig som en puls i ojämn rytm ljudet av en sjungande fågel, en likadan som i "En alldeles särskild dag" med Sophia Loren och Marcello Mastroianni som han ansåg vara så hjärtskärande vacker att han bara sett den en gång på tio år, ur en liten transistorradio bredvid filten under ett blommande magnoliaträd.


Sedan analyserades den komplicerade sången av män i övre medelåldern med autonoma stämmor.


Hon har en vit skjorta med hög stel krage. Är osminkad och rufsig i sitt livskraftigt solblonda hår. Har ring i nästan, är kort, lite för smal, har en tatuering av Betty Boop över halsen. Dimmig, intelligent, frånvarande i blicken. Knälång skrynklig skotskrutig flanellkjol i grått, vitt och svart. Vita strumpbyxor. Grova regnbågsfärgade benvärmare över oxblodsfärgade tolvhålskängor med halvhög klack.


Han harklar sig. Sträcker på halsen för att se vad hon läser. Det ser ut som någon av böckerna om Mary Bell. På bordet framför henne ligger "Bröderna Karamazov" och en brittisk utgåva av "Watchmen", seriealbumet, inte filmen.


Han har analyserat hur hon ser ut men inte tänkt på huruvida hon är fysiskt attraktiv. Hon utstrålar osäkerhet, vänskap, kärlek, klarsynthet, skuld, trygghet, eufori, sorg, kaos, lycka och kastar sig som ett subversivt havsväsen av emotioner formade likt strömbärande synapser i upplösning kring hans innersta svärta, lyser upp rummet.


Får honom att minnas känslan av att må bra av att göra så att någon mår bra.


Hon är en blekgrå men silverskimrande nivå som faller, flytter, faller och flyter genom honom. Han inte kan definiera än men i sanning uppskattar. Han har tagit bort FB-kontot och sagt upp mitt internetabonnemang, allt för att fortsätta kampen mot droger och kunna göra ett slutgiltigt försök att fokusera helhjärtat på litteraturen på ett sätt han aldrig gjort tidigare. Nu vill han ha henne. Nu vill han vara hennes.


Han harklar sig igenom och reser sig, går mot filosofihyllan för att återlämna "På förtvivlans krön". Hon tittar upp mit honom, ur sin bok, som hastigast och de är nog båda medvetna om att något än så länge bortomdefinitionsmöjlighet gnistrade till när deras ögonljus omfamnade framtida möjligheter i ett neuopsykiatriskt isbad av magisk realism.


Han går därifrån. Han ä så ledsen över att han inte har fått någon bok utgiven.


Har kämpat i så många år nu, sen han fjorton och fick "Det ondas blommor" i julklapp, läste "A catcher in the rye", "Postverket", "Fahrenheit 451" och var fast och visste vad han skulle göra av sitt liv.


Skriva. Fortfarande inte kunnat besanna den drömmen, och han vet att det kan framstå som patetiskt.


Att vara så besatt av att få publicerat. Starkt förbundet med hela hans vittrande själbild. Bilden av hans identitet och erkännandet det tryckta ordets faktum skulle kunna innebära, sätta i sten att han kände sig berättigad. Att andas, handla mat, älska. Älska kvinnan på biblioteket med Karamazov framför sig, bli älskad. Han bestämde sig för att ta reda på vem hon är. Han bestämde sig för att försöka bestämma sig oftare.


Säkert urfånig, allting. Som det brukar vara. Han är hungrig och går ut i köket, väl där försvinner han i tankar stirrande på en tom äggförpackning i bakre delen av kylskåpet; promenaden från biblioteket, han tog kustvägen.


Hade varit uppfriskande men ändå inte genomgående ok. Ty han hade råkat två personer han inte hade haft lust att prata med och eftersom han bara några minuter tidigare, i samband med Elizabeth-vision inne på biblioteket där och då när han hade bestämt sig för att under inga omständigheter någonsin igen inte vara fullständigt klar i sin själ, ren i sin mun.


Ärlig som ett språk. Ärlig genom att vara sitt eget språk sa han dem, de halvmedvetna, semi-döda kvasibekanta individerna han hade stött i, stött på. På; att han inte kände igen dem och aldrig skulle komma att göra det igen. Sedan vänt på klacken och känt att han inte kände.