Naturens samvaro omslöt mig; på det sätt som bara den kan.
Bland årstidens kompakta och ståtliga gemak,
gick jag sakta till tonerna av lövens knaster.
Mitt eget hjärtas rytm, naturens varma barm,
ett andningshål - får en att glömma allt det tillgjorda.

Trodde mig kunna glömma allt; så naivt, kommer för evigt finnas där,
som rosten på ett gammalt kärt föremål. Det vackra och det fula
- i en symbios, där tidens tand sakta dras ut; för att sedan lossna
utan att någon bryr sig.