Visst kunde man allt som barn!

Man kunde springa fortast, hoppa högst
hitta på bästa leken, hitta nya vägar...
Berätta sagor på löpande band
och måla fram barn, människor och
djur i skepnader som i verkligheten inte fanns
men som i sagans värld blev realiteter som
berättare som lyssnare trodde fullt på.
För alla kunde ju se det!

Man kunde i sand bygga upp de vackraste
slott och hus, gräva kanaler och floder
och göra öar hur enkelt och lätt som helst.
Och allt blev ju bara så bra gjort!

Så av glädje skrek man rakt ut: Kom och titta!

Man kunde klä ut sig i överkast och draperier bli
kungar och drottningar hur lätt som helst. Eller
vira om sig en färgglad gardin och bli en livs
levande tulpan... Med en vit tyllgardin
blev man en vacker svan... Man kunde bli
precis vad man ville. Allt var möjligt!
Omöjligt det fanns inte!

Men vart tar fantasin vägen när man blir större
och äldre för då tycks den försvinna, men jag
saknar den. Därför leker jag ofta med barn
och pratar med dem för då får jag roligt!
För de säger aldrig: -Hur gjorde vi sist,
så det blir rätt? De är bara i nuet det
är det ögonblicket som gäller. Ingen
har tid att fundera på förr, här
gäller bara ett: Åk nu!