I de välbärgade kvarteren ute på ön, såg jag det igen, vid min plats mot havet.
Jag ser det ofta. Den pråliga fasaden, den avundsvärda kulissen, tomterna, havet, bryggan och lunderna, bersån, uppfarten. Jag kan sitta där i bilen och drömma om stolen på verandan med filten över knät. Boken i famnen, Nina Simone.

Så öppnas dörren och därinne i dammiga korridorer med falnande tapet, mögellukt från källaren, skrangligt furu, gamla klenoder, sparade burkar, skräpiga vrår, står livet stilla och ekar en plump historia.

Man hittar allt av det underliga slaget, det som känns avigt på tungan. Inte bara damm. Glesa håret på grund av sjukdom. Vackert ansikte med förlorad glans, en gång storslagen dröm och buren elegans. Belevad i stegen och skräp i hand.
Smulorna, kråset väl hållet, behållen.
Jag sa: - Men oj då! och hon svarade: - Jo. Vad annat fanns att säga?
Jag ser striderna om egendom. Det kalla umgänget, märkenas dans över vägen in till grannen. Konsten den sparade och förvaltade. Möjligheterna, tagna till ingens gagn.

Och nu Chopin..

Så vidare till kåkarna där det bär sig. Där hundarna viftar med svansen och friluftslivet går sina vägar runt knuten och staketet skall målas igen i år. Ändock sticker armbågarna ut mellan var spjäla och jag känner förtreten, den oroliga vilan.

Så Simone igen, blickar ut över, here comes the sun. Rättar upp sätet, rör mig sakta åter mot byn. Vänder mig om ser tillbaka över husen, trädgårdarna bryggorna, blicken tillbaks mot vägen så foten mer ner på pedalen.