ÅSKÅDAREN

Pelle satt några meter framför mig och kände på grässtråna som om de var hans älskares mest vitala delar. Granskade dem intensivt. Såg mot himlen förskräckt ibland och mumlade något om dess massiva volym. En spindel kröp på hans kind sedan ned på halsen vilket fick honom att fnissa.

Och då han observerade och nästan lekte som ett barn så undrade jag om det satt någon och observerade mig på samma sätt precis som jag satt och observerade Pelle. Tyckte att jag var mer spirituellt bevandrad som kunde nöja mig med att kolla och uppleva Pelle, liksom. Pelle som fenomen. Pelle som spegel, som reflektion till mitt inre.
//

GRÄDDTÅRTAN

Pelle är en gräddtårta. Mitt närmande skulle ge mig en kort belöning. Skjuter jag upp det har jag dels något att se fram emot, men också en hungrigare mage, en hungrigare förståelse. Bäst av allt borde jag bara lukta på honom och äta nyttigt. Han är farlig.

Han är lite för bra. Jag vågar liksom inte spräcka den här bilden jag har av honom. Om han fungerar som jag, så är han inuti lika kaosig och falsk vilket betyder att hans insida kommer att göra mig besviken. Jag gjorde det här misstaget förut, i hopp om att få en starkare bild, ett bättre sken. Nuförtiden är jag inte så intresserad av sanningen.

Jag känner på mig att han vet det här. Han bryr sig djupt om mig och försöker vägleda mig. Igår pekade han på ett äpple, och frågade, ser du äpplet, och jag sa ja, och så sa han, ser du döden, så sa jag nej, så sa han jo det gör du.

Pelle är den mest genuina människan jag känner. Har han nått ett nytt stadium med sitt mediterande? Är han inte längre en skådespelare i livets film? Vad är han då? Så medvetande-full-nessig som han är så är han inte en regissör, nej, Pelle är inte någon som sysslar med filmproduktion utan någon som är så upptagen med att göra sin grej att det görs filmer om honom. I efterhand. Hans storhet kan inte fångas.
//

DESPERATIONEN

Jag hatar mitt liv, skrek jag. Jag hatar mitt liv! Tårarna rann. Rösten bröts. Halsgropen sved. Jag slog i en kudde. Pelle skrattade. Nej, det gör du inte, sade han nonchalant. Jag hatar dig! Svarade jag. Ännu en skrattsalva från honom, nu kanske tre gånger starkare. Ska vi gå ut och röka, frågade han, som om han exakt läst mina tankar. Jag frågade om han läste mina tankar. Ser jag ut som en idiot, frågade han retoriskt och rörde sig mot nattljuset.

Väl ute kände jag ingen kontakt med den där personen jag var inne i huset som hatade sitt liv. Jag sprang omkring glatt och gjorde piruetter samtidigt som jag förgyllde mina lungor med tjära och mina hjärna med serotonin. Pelle bara satt vid kanten av vägen som jag stod mitt i i sin lotusställning och log.

Det var första gången jag såg Pelle le.
//

GRÅTATTACKEN

Följ med mig, sa Pelle. Jag vill visa dig något. Vi gick genom en smal passage av snår och buskar tills jag hörde porlande av en bäck. Vänta här, sade han.

Fosterställning. Ett sulkigt, ohämmat med så starka ljudvågor att det skar, hjärtat, samuraiswing i fem olika riktningar. Min hjärna var i stormens öga, och övriga tankar tycktes försvinna som om jag var i flow. Vad. I. Helvete? Det var så långt utanför den jag trodde Pelle var. Förvirring.

Aha! Det var ett test! Han kommer att bedöma min insats. En ledtråd, hint, till fortlevnad och utveckling. Och jag tog den. Jag tog den.

Kram från ryggen, han ryckte till och slog bort mig. Bebisröst-tröstande och han röt som en björn, nähäpp, då får man väl pröva nåt annat. Vad skulle jag göra? Jag prövade axelklapp; han tog tag i min hand och kramade nästan mina fingrar ur led.

Så låg han och höll på, hans ögon var roten till alla vattenfall i världen och hans inre operasångare-fågel hade äntligen lyckats flyga ut ur sin bur.

Jag lade mig mitt emot honom, imiterade hans ställning. Ingen bestraffning, fast samtidigt ingen reaktion. Jag härmade honom. Skrek. Han anpassade sig till mig och drog ned volymen på sitt skrik.

Det var magi. Jag kände vatten på mina kinder och insåg att mina ögon hade anpassats till hans. Efter några minuter låg vi helt sammansvetsade, sjöng i samma ton. Vi höll på i säkert en halvtimme, men sekunder hade liksom slutat varsla om sin existens, och oändligheten hade krypt fram och tiodubblat en efterkonstruktion av tidsspannet.

Våra steg gick i samma takt hem. Synkroniserad rytm. Samma dimension. Pelle bröt tystnaden. Det där är kärlek, sade han. Det där är kärlek. Samt konsekvenserna av drogmissbruk. Äh, jag skoja bara. Knark är nice.

Så ödmjuk. Ta ned dig från piedestalen när du säger något fint, gör det bara. Förstör de magiska stunderna. Jag älskar dig ändå min fina, söta, platonska sockertopp.
//

FÖRELÄSNINGEN

Nerver, ömma punkter, mina Akilles hälar, Pelle trampade på dem allihopa. Stampade. Promenerade som en balletdansös. Fruktansvärt jävla irriterande var han. Ettrig.

En vanlig lärare hade inlett den här lektionen med: kära barn, härmed skall jag demonstrera beteenden som skärmar av din realistiska självbild och istället riktar de utåt. Undvik dessa!

Pelle var förstås ingen vanlig lärare. Han förväntade sig att jag skulle veta sånt här, ta hans hintar. Och jag tog dem. Jag tog dem.

Vad jag hade framför mig var ett raseriutbrott utan dess like. Jag kände mitt inre som direkt började spegla hans beteende. Amen durå! Det är snarare du som är sepe! Helvete vad du är arg, sluta vara så jävla arg, fattar du inte att du gör mig arg, jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig och ska slå dig tills du blir lugn, ville jag säga.

Men min nya tumregel som skulle hjälpa dessa situationer sade annorlunda. Stå still, lyssna. Sätt in dig i Pelle.

Han slutförde lektionen utan att bekräfta mig. Med handlingen sade han: bekräfta dig själv, det är upp till dig och bara dig att finna din inre styrka utanför det här flockbeteendet som vår hjärna är konstruerad för. Om det ändå vore så enkelt. Pelle betydde allt för mycket för mig för att bara kunna skjutas ifrån. Belysa hans svagheter. Det skulle vara det enklaste i den här situationen. Att hålla avstånd från det som sårade mig. Men jag visste att det inte var Pelle som sårade mig: det var jag själv. Avstod jag från honom bara för att jag inte fick någon bekräftelse just nu skulle jag långsiktigt aldrig få det.

För jag var inte villig att säga nej till sökandet av det behovet ännu, bekräftelsen. Bekräftelse var viktigt, riktigt jävla viktigt, och det vore ju efterblivet att fortsätta hänga med honom om jag inte brydde mig om den. Trots att jag visste det så var det så frustrerande i stunder som detta. Palla Pelle! Palla pelle pella palle!
//

RETORIKERN

Stråkar fyllde väggarnas skälvande och mina steg var pytte pyttesmå som en tioårings brustna knäskålars långsamma stapplande. Axlarna såg helt ur led ut, så dåligt upphållna var de, med armarna spaghetti-dinglande-funktion. Min klump i halsen nästan kvävde mig, en kniv som rånaren i affären använde och jag var gisslan; det var upp till världen att anpassa sig efter de krav som ställdes upp för min frigörelse.

Jag orkade inte träna idag. Satte mig i gräset ovanför nån höjd och registrerade inte något särskilt, bara stirrade och dränktes i självömkan, trots att jag inte förstod riktigt varför.

Pelle kröp diskret upp bredvid mig som en hund och flåsade. Jag orkade inte idag. Jag orkade inte. Inte idag. Han krävde krafter jag för stunden inte besatt. Det kändes som om jag behövde förklara saker och att han ibland är så förbannat jävla trögtänkt. Jag orkade inte. Inte idag. Vill inte vara med. Lägg av.

Han sade ingenting. Efter ett par minuter hade jag glömt hans existens, och när han harklade sig hoppade jag till. Pelle, började jag. Vad vill du mig? Min röst var ynkligare än en viskning trots att jag inte häsade ur mig orden.

Vad vill du dig, svarade han, och vände om för dramatisk effekt.

Men sluta nu, sa jag irriterat. Vad vill du?!

Han bara gick därifrån och nonchalerade mig.
//

APAN

Ett monumentalt träd höll upp trädgårdens arkitektur som centrum i den väldiga utegården, som på sätt och vis var lika stort del av vad jag kallar mitt rum som det själva rummet jag brukade sova i. Stigar av småsten fanns strategiskt placerade runt orubbliga bumlingar som fanns där innan bygget tillgavs, de kringlade sig runt små fågelfontäner, gräsmattorna blev klippta lika ofta som nazistens hår och ibland trodde jag att det var konstgjort. Gräset alltså. Inte trädgården. Den fanns nog.

Pelle satt högst upp i trädet. Min empati och planeringsförmåga skrek av rädsla. Kom ner därifrån, skrek jag. Nej, sade han tvärt som en sjuåring som inte ville släppa sin leksak. Snälla snälle Pelle, kom ned! Nej.

Det är skillnad på nyfikenhet och ren farlig idioti, sa jag och i stunden märkte jag att det var ett citat från en vän. Nej, fortsatte Pelle. Ok, jag fattar, man ska vara modig så man ser klarare över situationer och det kräver risker, blablabla jag har lärt mig nu, kom ner för i helvete! Hans nej var nu lite mer aggressivt när det flög ur hans mun. Du får komma upp hit, fortsatte han.

Sagt och gjort, inte utan dödsångest ömsesido adrenalin kan jag väl tillägga.

Bra, sade han. Känner du apan?

Vafan snackar du om?

Känner du apan?! Skrek han.

Ok, ok, ok jag känner apan. Ja, jag känner apan. Kan vi gå ned nu?

Jag är inte övertygad! Känner du apan?

Jag blundade, andades djupt. Försökte känna apan. Allt som fanns var mitt pumpande hjärtas värk, det snurriga som höjden skapade och viljan att öppna ögonen.

Men för i helvete, sade han och kramade mig. Jag kände mig lite lugnare. Sakta men säkert glömde jag bort var jag var. Muskler slappnade av och plötsligt ville jag inte gå ned härifrån. Var det här apan? Jag kände apan.

Jag känner apan, sade jag lugnt.

Bra. Här har du lite nötter.
//

FLUGAN

Jag är flugan och Pelle är glödlampan. Osäker fluga flyger, irrar efter värme och kontakt, finner detta skenheliga ljus som Pelle radierar. Det är självdestruktivt. Jag utnyttjar Pelle. Jag älskar inte Pelle för Pelle utan för hans ljus. Pelle ser mig som en fluga. Pelle vill helst bli av med mig, få mig att utvecklas förbi fluga.

Du har det inom dig, säger han. Känner du inte? Du har det inom dig!

Men jag känner inte, jag ser det inte, jag hör det inte, det finns ingen lukt, det finns ingen strävan. För Pelle är en glödlampa, och han ser inte utanför sin glasbubbla. Pelle ser ljuset av sig själv i världen, den är alltid ljus, förutom när han är släckt och då är den alltid släckt.

Jag försöker, svarade jag. Försökte jag? Inbillade jag mig att det här var utbildning? Ut ur skalet från min kropp av bajs.

Jag tror på förändring, sa Pelle. Se på mig. Tror du jag var såhär hela tiden? Tro på förändring! Han utgav en glans i ögonen som utstrålade sån där ärlighet som man bara kan uppnå precis innan man börjar gråta. Eller så var det vinden. Jag gillar inte att välja vinden. Han höll precis på att gråta.

Jag försöker, svarade jag. Jag försöker.
//

STADSVANDRINGEN

Jag låg sent in på nattens timmar och försökte sova. I mitt sinnes stadslandskap bedrev jag en vilsen vandring. Det var nyhöst, det var påmind glömd köld, det var en oro som sköljde över all möjlighet till att koncentrera sig. Det var utmattad sömnlöshet i energisk nihilism. Det var en frisk kropps rastlöshet i en sysslofull uttråkhet.

Det var associationer och fantasier som väckte min kropp till liv fast jag ville sova. Jag ville kura upp mig i fosterställning hemma men jag hade inget hem. Jag ville någonstans, men kunde inte gå för långt från stadens kanter. Där var det ännu värre.

Jag ville ha träd, jag ville ha grönska. Jag visste en plats där det fanns grönska. Det fanns träd. Vägen var snirklig, vägen var krokig. Jag valde så många träd och grönska som det gick i mitt val av snirklig väg. I mitt val av krokig väg. Det skulle ta längre tid, men jag fick se träd och grönska innan jag fick se träd och grönska. Dessutom hade jag ingen tid och passa, och jag kände till de här gatorna bättre än någon.

Men löven hade fallit. Solen var försvunnen. Smack! Jag öppnar ögonen. Pelle hade givit mig en örfil. Jag ser på dig att du inte kan sova, började han. Din kropp rycker, typ. Jösses. Så varför fortsätter du att ligga kvar och pressa? Distrahera dig från livet som alla oss andra istället. Gå till köket och doppa en kaka i mjölk eller nåt. Och ät den, förslagsvis.

Jag trodde du var emot sånt, svarade jag förvirrat. Förtvivlat.

Jo, visst, men vafan, man tar det man får. Du får inte så mycket just nu, så ta det. Ta det du får.

Jag visste inte riktigt vad jag fick just nu. Menade han sig själv? Jag tog Pelle. Jag tog honom.

Jag kan inte vara den du vill att jag ska vara, sa Pelle. Jag är till grunden väldigt annorlunda från dig.

Jag vet.

Men fattar du inte? Mina lösningar funkade för mig. De kommer inte funka för dig. Jag vet det, för de funkar inte forcerat. Du kan inte få ett träd att växa genom att skrika till fröet att växa. Du forcerar allt. Du är en krystning.

Jag visste inte riktigt vad Pelle snackade om just nu. Men när jag famlade efter förståelse tedde det sig rätt irrelevant. Pelle var här. Pelle gav sig själv till mig. Han gav mig sin symboliska kärlek.

Tack, sade jag. Tack, Pelle. Tack.
//

ONANIN

Pelle, Pelle, Pelle, vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till?

Pelle såg ut genom fönstret när jag yttrade frasen, och efter några sekunder av antingen tänketid eller bara mental slöhet vände han huvudet mot mig, allt i en långsam rörelse. Pelle drog ut på det. Han visste att jag blev provocerad av sånt.

Med vadå? Svarade han äntligen.

Jamen typ. Allt. Livet.

Du känner inte att du angriper det här problemet i fel ände? Specificera ditt problem! Har du startat om datorn?

Jag förstod vad han ville åt. Sömn. Mat. Hans dator var en liknelse från techsupport, dumma människor, framförallt äldre som inte vet något om datorer, ringer in och tror att hela datorn är sönder, men så behöver de bara starta om den. Jag vände mig om och började gå därifrån.

Vart är du på väg, sa han med inte en litet starkare tonfall än sitt tidigare svar. Jag frågade om du har startat om din dator.

Jag är på väg, svarade jag irriterat. Det var ett jävla tjat.

Bra, för jag har lagt ned massa porr till startsekvensen. Ibland behöver man bara runka, fortsatte han och gjorde en onani-handrörelse på teckenspråk.

Jag förstod vad han menade. När själen är fast i trånga kalsonger och det kliar, kan man liksom inte kan fixa problemet förrän man har fått sin spirituella tvätt. Då behöver man släppa loss lite. Ta av sig dem. Runka. Morgondagen som jag hade framför mig skulle vara full av porr, och jag skulle få runka. Mitt själsliga liv till det bättre. Sov, menade han, och byt själsliga kalsonger. Pelle förstod det där med metaforer.

Tack, svarade jag. Jag är faktiskt lite kåt.

Säg till om du vill ha hjälp.
//

HATTEN

Sitter du här igen din lilla skit?

Pelle satte sig idag med sin ironiska machoattityd och ville provocera fram något mer ur mig. Något som jag inte kunde komma åt på egen hand. Något som skulle få mig att gå emot min instinkt som människa. Skada mig själv för att sedan reparera och vips skulle må bättre, men Pelle visste, han visste att jag inte var kapabel med det här på egen hand. Han visste att genom sitt angrepp så speglade han mina inre tankar om mig som skit.

Fan va ful hatt du har, sade han och log lite på sniskan. Log, med ett tydligt tecken att det här inte var äkta. Det här var något utanför rumsren artighet och det här var något utanför mig. Jag skulle aldrig, signalerade Pelle, kunna ha på mig en snygg hatt. Och jag hade ju inte ens en hatt på mig.
//

UBÅTEN

Vi pratade ubåtar. I veckan var jag i en ubåt, säger Pelle. När han sa det kände jag en dov trötthet som lade sig kring min panna. Jag var trygg. Jag var lugn.

Kändes det klaustrofobiskt?

Nej, för den var ju inte undervatten. Det var inte särskilt märkvärdigt egentligen. Lite metall där. Ett skåp där. Det vore typ som om det här rummet var klaustrofobiskt.

Vi satt inomhus, vid min sängplats och de kala väggarna runt omkring. Om möjligheten hade givits skulle jag klätt väggarna. Men inte i samhällsskräp, inte i Babylon. Jag skulle ha dränkt dem till en vegeterande tillvaro: klängväxter, löv, fjädrar, ja fan jag skulle ha jord på marken. Helst skulle jag flytta rummet till ett träd och ha stammen imitten, kanske en kamin i den. Ta lite bark från en vägg och slänga in helt enkelt. Som en cigg. Man tar en del av den långsiktiga barken för lite eld.

Tänk dig att det här rummet är under vatten! Skrattade Pelle.

Ser du solglipstrålarna från fönstret, och fiskarna? Lekte jag.

Rummet… blev så viktigt plötsligt, fick jag till svar. Han eftertryckte verkligen på de sista orden. Pelle menade verkligen det. Jag fick för mig att jag såg rummet ur Pelles perspektiv. Det kändes verkligt. Jag var Pelle. Väggarna pulserade från havets vågor. Dolfiners tjut hördes. En tät luktfuktighet drev kring vår intima atmosfär. Huden på mina fingrar skrumpnade ihop.
//

DEN VAKNA DRÖMMEN

Jag vaknade inatt. Sov dåligt. När jag somnade om hade jag en levande dröm, fullt medveten om att jag låg vid sängen, låg still, förlamad, försövd, men med en väldigt övertygande känsla att jag flöt över kroppen samtidigt som jag hade en sorts extrem terror över det faktum att ingenting i kroppen var aktiverat, som om det irregulära blodflödet var en skada. Min kropp var inte en del av mig. Den var död. Och snart även jag.

Det var då jag kände att nu jävlar, jag måste vakna upp innan min själ springer iväg. Jag flöt iväg från min kropp, känslan var så långt ifrån det jag upplevt i mitt medvetna tillstånd. Jag försökte vakna, och vips så vaknade jag. Somnade om direkt minuten efter. Samma färgsprakande drömmedvetenhet men den här gången styrde jag drömmen. Jag sprängde jordklotet med en pang-effekt och ett stort muller dånade och vibrerade under mina fötter. Snart övertygade hela min kropp att jag flöt i rymden, gravitationslöst, tidlöst, eller, hjärnan övertygade mig. Men jag bangade ur, ville vakna fort. Det var så himla främmande. Det kändes som tio sekunder men jag har fler minnen från det här ögonblicket än den senaste veckan. Det går inte att förklara. Det var som en annan dimension. Det var en annan dimension, säger min instinkt. Och min själ var där.

Ta hand om din själ, sade Pelle empatiskt. Ta hand om din själ.
//

BUBBLAN

Vi satt vid en fors. Eller. En å. Brygga, Pelle, och några äpplen omkring mig. Konstiga moln som rörde sig för snabbt. Barfota fötter i vatten, kylde ned sommardagen. Vi var en bit bort från vårt vanliga trista område med Pelles jävla klätterträd. Det kändes jävligt idylliskt.

Det här känns jävligt idylliskt, sade Pelle. När han yttrade orden kände jag någon koppling med honom, som om vi var på samma frekvens. Samma tankesätt. Referensramar. Samma bakgrund. Samma grund. Om jag pekade på ett moln skulle han säkert kunna namnge min fantasi. Typ, det där molnet då, Pelle, och han bara, jamen en häst såklart och så var det precis det!

Jag tittade bara på honom som svar. Han nickade. Idylliskt, sade han igen. Idylliskt.

Solens reflektion på vattenytan glimmrade för mina ögon och ögontapparna och ögonstavarna svarade med flimmer, det enda flimret som jag kunde acceptera, den enda gången då jag verkligen uppskattade att bli bländad. För jag tänkte inte på att allt inte var perfekt, för idyllen fanns bara i vår bubbla, billäten fanns inte, skrikande tonårsgäng fanns inte, stanken från soporna några meter bort fanns inte, det som fanns var ån, Pelle, bryggan och äpplena. Kanske löven också. Ja, vattnet givetvis. Och solen.

Jag gillar dig mer när du inte pratar, sade Pelle. Det känns mer som du förstår mig då. Vattenglimmer distraherade mig som om jag höll på att börja gråta. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna fånga det här ögonblicket oavsett hur mycket jag försökte, att det var helt och hållet ”mitt” i det att jag aldrig kunde ha det som ”mitt”. Ingen kunde ta det för det fanns inget att ta. Förutom Pelle då, han kunde säkert hitta något sätt att sno uppmärksamheten från Gud.

Du ser bajsnödig ut, sade Pelle.
//

CRESCENDOT

Han lutade fram till mig, jag var en distraktion. En distraktion från allt som var ogjort i hans liv, som var ont, som var föst från hans milda hjärta.

Pelle talade om att vara fri. Om klimax. Om cirkeln som om och om och om gick runt, men som aldrig slutade gå. Han pratade om att, under klimax, rakt på. Igenom. Fri.

Pelles ögon spärrades upp ju mer han talade om det. Hans andetag: tyngre. Hans konstpauser: längre. Fri, sade han. Fri. Pelle var fri.

Fucking fri, sade han.

Och när jag såg Pelle i sin utlärande extas, när jag såg hans pedagogik som rann ut som det starkaste vattenfallet, så tänkte jag att nog som att man borde vara fri, och kanske blir jag aldrig fri, för jag ägnar mig åt att tänka rätt. Tänka rätt, tänka rätt, tänka rätt. Större, större, större än störst.
//

FÖRÄLDERN

Pelle var ocensurerad. Trodde han. Självömkade sig till max: världen fanns inte. Han renodlade sin natur som självömkare, han renodlade sina innersta tankar med mindervärdeskomplex. Helt glömt de starka sidor han visat mig innan. Han förstod inte i dessa stunder hur mycket han krävde av mig. Skulle jag gjort samma sak mot honom skulle han sagt, gud vad mycket du kräver av mig. Gyllene regeln är inte något för honom ändå, han brukar säga att det snarare är det rätta att agera som du tror att andra vill att du ska agera mot dig.

Men jag är en jävla sucker. Behandlar som hans roll som barn och hoppar in i förälderns sits, suddar ut mig själv. Bekräftar hans dåliga beteende. En ledtråd kommer att födas till att fortsätta som han gör, och en spiral av självömkan som aldrig kan flys kommer att gro med självömkanväxter tills hans hus är helt intrasslat, som i det där mumin avsnittet.

Den här gången går vi inte synkroniserat ut. Den här gången går vi inte skrattandes och den här gången säger han inte något fjantigt borthintande skämt om droger. Han är helt likgiltig till min bekräftelse, egentligen. Världen var som han farhågade, och hans arrogans kommer att bli stark.

Han fattar inte att jag förstår honom. Att jag är precis likadan.

Jag gillade verkligen den där blåbärssylten, säger han mjäkigt. Varför skulle den där blåbärssylten försvinna?

Det krävdes inte en idiot för att se att han inte pratade om blåbärssylt.

Jag var ju så förbannat hungrig, fortsätter han. Så fick jag äta den där torra jävla vitbrödmackan som vårt kära Sverige prisar så mycket. Det smakade ingenting. Eller fan, det är att ge det för mycket komplimanger; det smakade skit. Ingenting hade jag kunnat få i mig, det är ju som att andas. Men det var rent åt sagt motbjudande.

Krama mig, svarade jag. Glöm bort det ett tag.

Nej! Nej! Inte kramas. Jag klarar mig själv!

Jag insåg att han nu gjorde uppror mot mig och det fanns inget jag kunde säga som skulle ändra hans känslor mot mig. Varje förälder går igenom det här, och det gäller bara att vara ihärdig och ”ride it out”. Det går över. Det kommer att gå över, svarade jag.

Vad vet du om mig, skrek han sårat, och sprang gråtandes ut ur rummet. Energi hade han i alla fall, det är ju ett bra tecken. Energi till att förändra sin miljö. Förändra sig själv. Med ångest i magen är det svårt att backa, Ångest som tittar över ens axel och hela tiden säger, om du inte sköter dig så finns jag här, och jag tar dig och gör dig till min apatiska lilla slav. Du ska sitta som en trofé i mitt hus av apatislavar, fortsätter Ångest.

Det är inte lätt att vara Pelle.
//

BAKGRUNDEN

Vi hade lite olika bakgrund, jag och Pelle. Vi var lite olika. Ibland känns det som Pelle glömmer det. När jag får den känslan vill jag poängtera att vi är olika. Har olika bakgrund.

Pelle vill gärna glömma. Pelle brukade bli provocerad och säga att nej, vi har samma bakgrund. Vi är bröder.

Han menade existentiellt.

Det får du tro, brukade jag svara och sade, men även med det i åtanke så har vi lärt oss olika strategier att hantera ensamheten på.

Han brukade svara att han inte förstod vad jag pratade om. Låt filosofisk och smart, men allt är bara vagt trams, brukade han svara. Låt bli din semantik, sade han. Låt bli din semantik.

Jag brukade hänvisa till mina definitioner. Åt helvete med dina definitioner! Jag vet!

Jag brukade hänvisa till min bakgrund. Åt helvete med din bakgrund! Vi är bröder!

Jag brukade hänvisa till samhället. Åt helvete! Babylon!

Jag brukade hänvisa till funktioner som mina handlingar haft för stunden. Åt helvete! Logik! Babylon!

Jag brukade skrika tillbaka, jag brukade gråta för jag fick känslan att Pelle glömde att vi hade olika bakgrund, jag brukade få känslan att han inte förstod. Att han kunde förstå, men inte ville förstå.

Jag vill förstå! Sade han. Sen åt helvete!

Åt helvete!

Så jag skällde ut honom, då han förvandlades till en skamsen valp och med hundögon pressade fram passivitet. Han hade vunnit. Han räckte fram en blomma. Vi kan förändras, sade han. Var som en hund!

Jag åt blomman. Aggressivt. Lät han känna det, passivt. Vad vet du om mig, sade jag medan jag tuggade roten.

Ganska mycket, sade han sorgset.
//

PELLEMISSHANDELN

Pelle hade sitt serious face på. Var han ironisk nu skulle han sudda ut alla sina chanser på att kunna tas seriöst i framtiden: han trädde försiktigt med sitt privilegie då han förstod bräckligheten.

Alla råd jag kan ge dig är floskler, så jag kan lika gärna skita i det, jag är ingen jävla självhjälpsbok. Det är inte det som kommer att hjälpa dig i slutändan, du behöver kärlek, var du än nu hittar den. Gå inte på det där om att aldrig visa dig svag, gör det i rätt situation bara så det inte tolkas som manipulation... Fattar du? Gråt ärligt! Ryt nödvändigt! Du ska vara som en jävla hund! En hund! Fucking hund!

Hund!

För i helvete Pelle. Jag vet redan allt det här! Så ge mig din jävla kärlek då! Du är så förbannat jävla skenhelig och du säger att du inte är en självhjälpsbok men du beter dig som en jävla självhjälpsbok och du säger att du inte står för Babylon men du talar Babylons språk, du säger att saker är "värt" och att jag är så "jävla ägd" fast du inte vill äga saker eller är intresserad av ekonomi och jag vill bara slå dig i ditt spydiga arroganta jävla nylle, fast det är antagligen för att jag vet att du har rätt, ingen som inte spräcker och belyser mina sämsta sidor kan provocera mig såhär! Tänkte jag.

Bra, började han, som om han på något sätt hade läst mina tankar. Så skäll! Släpp ut det! Jag ser ju på dig att du är förbannad. Jag kan inte nå dina krav. Jag kan inte ge dig det du behöver. Så bestraffa mig! Slå mig!

Mina spärrar släppte. Jag slog honom. Mina nävar flög, jag tappade kontrollen, mina händer betedde mig som mina automatiskt rörande ben när jag sprang och jag grät för allt vad jag behövde i den här världen, jag rättade till alla orättvisor som hänt mig, det fanns inget jag behövde acceptera nu för det var jag som bestämde, ingen jävla kukfittasugarslickare kunde röra min fantastiska existens.

Flera minuter hade gått. Blod på mina händer. Pelle grät, men log. Sådär ja, sade han. Tror du att jag kommer att bekräfta dig nu? Fitta. Kukhuvud.

Så gick han där ifrån.
//

RESAN

Andnöds uppvakning. Illamående och gamla tankar av hat vred mig torr som en disktrasa. Jag ville spy, och tog mig friheten. Jag tog den...

Pelle stod vid dörrkammen med en stor ryggsäck och liggunderlag påspänd på den yttre undersidan. Jag har nog aldrig sett honom såhär trött. Klockan var halv fyra och solen från fönstren var icke-existent. Jag vet inte om han viskade eller bara väntade att jag skulle läsa hans läppar, men jag gjorde det ändå: "rö...vfff... hå... le". Jag letade jag igenom res dugliga grejer. Fan, jag behövde inget. Behövde mest dricka lite vatten först, och pissa.

Vi traverserade ut ur den osynliga barriären som tecknade den här underliga platsen, alltså den kanske inte var så osynlig eftersom det var en stor port dränkt i klängväxter som delade områdena i två men ändå, den kändes osynlig. På andra sidan fanns bara en väg på sidan av ett brant berg, eller väg är väl att ta i, det var mer en vag stig, och jag gillade mer att vara specifik.

Timmar av ansträngande förflyttning där Pelle inte visat ett finger av intresse stötte vi plötsligt på ett slottlig miljö, fast denna gång mer medeltid. Pelle hade ett nack för såna här slottsmiljöer. Mitt framför oss uppenbarade sig plötsligt en stor drake som kom rusande i extremt hög fart men den lyckades stanna mitt framför ögonen på mig, varför vet jag inte men i stridens hetta är väl inte vårt kritiska tänkande i topp, så jag sprang runt ett hörn för att skydda mig från elden som antagligen snart skulle komma.

Fortsätt till toppen nu. Eller inte? Pelle gick ned i en kloak, en till synes evigt lång tunnel som aldrig tog slut, när den väl gjorde det stod det någon snubbe bakom galler och sålde skit. Vi gick sedan nerför en stor borg med trappan fast vid dess cirkulära väggar.

Efter att ha gått i dessa miljöer några timmar så stannade vi för att sova vid en färdigställd eld någonstans. Pelle, innan han somnade, sökte äntligen ögonkontakt med mig. Han verkade förvånad. Rövhål, sade han svagt medan hans medvetande fadade ut till ren kreativitet. Sömn, alltså. Han somnade.
//

PANTINLÄMNINGEN

Vi hade gått långt och länge i över en vecka när, inuti en glänta så grön av världens alla sorters plantor trots avsaknaden av sol, där Pelle bara satte sig ned. Vi föddes för att dö, sade han. Jag är ju förstås fantastiskt tacksam över det jag fått, men jag gillar inte att skjuta upp på saker. Jag ska sluta vara en belastning och återgälda Naturen, han skall härmed slippa bära upp min trasiga kropp.

Hans rygg som besatt snören som höll fast de två yttersidorna; de lindades upp. Hans mage, sulan, flagnade sönder och förhårdnaden vid hans ansikte som skulle skydda mina tår föll ihop. Hela hans tygiga kropp förintades över två minuter till ett stoff som sedan sögs in i en växt. Hela sko-fabrikatet tycktes tillhöra den där växten från första början, på något sätt.

Det tog en stund att fatta att det var på riktigt. Inget mer Palla-Pelle-Palle-Pella. Den här resan är menad att jag fortsätter på egen hand. Sist jag var i den här sitsen sket jag i allt, vilket betyder att jag nu måste bry mig om allt. Älska allt. Jag började krama plantor med mina fingrar. Känna på blommor med mina kinder. Det var dags nu. Dags att uppleva igen.

Rövhål? Tänkte jag. Den som sa det han var det.
//