För första gången i mitt liv måste jag se i backspegeln för att blicka framåt. Luta mig ut genom rutan och rätta till det reflekterande glaset för att få rätt perspektiv på saker och ting. Och jag ser det, det där jag vill måla upp, men vet inte hur jag ska kunna förmå att förråda det som skapat mig. Det som mejslat varje valk på min mage, gjort min stortå permanent blå och satt mina ögonglober för tätt ihop.

Det som syns i backspegeln är alltid en väg och just nu leder den till en konfrontation i gryningen. Jag står rygg mot rygg med mitt förflutna och vi kommer ta lika många steg ifrån varandra. Den som förlorar duellen dör men jag har redan ordnat att jag vinner. För har jag fuskat hela mitt liv kan jag alltid göra det en sista gång. Och en sista gång till.

Ett halvt liv är inget man kastar bort. Frågan är bara vad man ska göra med den andra halvan. Den man ännu inte levt. De säger att förändring är bra för hälsan. Jag har aldrig riktigt förstått varför. Men så har jag ju också aldrig lämnat det näste som fågelmamman bonat. Aldrig vågat använda mig själv som insats för att vinna någon annan.

Men nu sitter jag med mitt hela mitt tillrättalagda liv på flaket och hoppas vi frontalkrockar. Med en bergvägg eller lastbil. Eller bara en portal till en annan värld. För då slipper jag det där nya. Den där stora ovissheten jag fasar för. Trots att jag inte är ensam. Trots att jag älskar. Såsom jag aldrig någonsin trott jag kunde göra.