Det är en alldeles vanlig ytterdörr i ett dragigt gammalt hyreshus på Söder. Med sprickor i fasaden, dålig värme och en hyresvärd som struntar i vilka som bor där och vad de har för sig, bara han får in sina ockerhyror. Vid brevinkastet står det "Malin Andersson" med spretiga bokstäver på en avriven bit maskeringstejp.

På diskbänken står minst en veckas samlad disk. I det trånga köket doftar det gammal fylla, sopor och ett tillstånd av nöd. I en stor papperspåse vid sidan om spisen trängs matrester, plastpåsar, cigarettfimpar och snytpapper. Det ligger en fetthinna över diskbänken och spisen är grisig och eftersatt.
I det enda rummet står en enkel stålrörssäng med madrass utan sängkläder. Madrassen är skitig, fläckad av ett otal kunders sperma. Intill sängen står en uppochnedvänd ölback, på vilken det finns en rulle toapapper och en förpackning kondomer. Under sängen ligger det enda föremålet i rummet som kan sägas vara personligt. En gammal luggsliten grå nalle.

Från badrummet hörs några torra hostningar. Malin sitter böjd över toalettstolen och agerar målmedvetet, spolar och håller ned sprutan i vattnet och skakar sen av den i luften. Det tar henne mindre än en minut att värma heroinet i skeden med hjälp av tändaren, suga upp innehållet i sprutan, dra åt gummislangen över armen och sen hitta ådern.

Hon ligger en stund senare utsträckt i den smutsgula tvåsitssoffan, som står i andra änden av rummet. Det finns ingen större anledning att klä på sig, utan hon har endast ett smutsigt linne och trosor på sig. Hyn är grå, håret flottigt och ögonen slutna, en skugga av den gestalt som för bara fem år sen vann skolans Luciatävling. På bordet intill soffan står två burköl och en urdrucken flaska vodka. Knarket är redan konsumerat och rusar just nu genom hennes ådror, i alla fall ett tag innan det blir dags för det slitsamma uppvaknandet. Det känns som en våg, en varm rörelse in i något annat, viktigare och skönare. Så hon blir kvar där, lyssnar in ropen, ser färgerna och tycker sig förstå alla sammanhang.

Det är den där känslan, som när man ligger på rygg en sommardag och kisar uppåt, mot en blå himmel med lätta fjuniga moln. Kroppen gungas och smeks, värms i vågor. Färgerna är klara, ändrar sig ständigt, glider omärkligt över i fantastiska konstellationer, droppar, klumpar, glider och susar vidare. Hon har ett blått plåster på knäet, med Bamse på. I handen håller hon en brun mjukisnalle. Klänningen är somrigt ljusblå. Hon hör barn skratta i bakgrunden. Mammas doft omkring henne, hon lyfts, lyfter, lyfter och hisnar, kan inte låta bli att skratta. Det går runt i huvudet, hon roterar, allt smakar vanilj och väggarna applåderar, ler och doftar kåda som de rakaste träd.
Det rinner en å förbi hennes fötter, sakta och lojt. Små virvlar förpassar ett höstrött löv i maklig takt nedströms. Det är hon och Elin tillsammans, som alltid. De sitter på knä, plockar röda små smultron i strandkanten. Trär dem på ett grässtrå. Hon plockar åt Elin. Och Elin plockar åt henne. Så ger de varandra små presenter. Hon drar av presentsnöre, efter snöre, efter snöre men får inte upp paketet. Tills källartrappan snirklar sig nedåt och hon dras ned i fukten, rakt ned i ensamheten och tomheten. Hon stirrar ut i mörkret. Hör bråket på övervåningen. De är fulla nu igen. Tänk om mamma bara kunde. Eller ville. Nån gång i alla fall. Istället höjs armen för slaget. Det hörs en gråt, ett kvidande. Katten ligger överkörd och blodig vid vägkanten. Ändlösa rader med trafikljus, lyser rött, alltid rött. Känslan av att ingen vill ha henne. Att hon är onödig, en belastning och oönskad. Det är då hon blir tyst, så tyst, går in i fantasierna, krymper sig. Det blir speglar runtomkring henne, överallt. Hon ser sig själv i tusen upplagor, ful, kantig och olycklig. Ögon som sörjer alldeles för tidigt. Det hörs en ton, ett ljud som tilltar i styrka, drar henne mot ytan. Hon skriker "mamma" hela vägen tillbaka till den skrovliga verkligheten.

*

Skolsköterskan mönstrar Malins mamma, uppfordrande.
- Men det förstår du väl att flickan mår dåligt? Hon är ju mager, håglös och kommer efter i skolarbetet.
- Nja, Malin har alltid varit tunn. Det vet man väl hur det är.
- I alla fall är det bara hon och en till i första klass som ännu inte har knäckt läskoden.
- Är det så farligt då? Läsning, hon kan ju bokstäverna. Behöver bara lite tid på sig.
- Men, lyssna nu! Malin dagdrömmer, saknar kamrater och drar sig undan långa stunder för att gråta.
- Ja, vadå? Vem har inte varit ledsen ibland?
- Men det här är ett tonläge hon har för jämnan. Hur har ni det hemma?
Malin rycker till, stirrar ned i bordet och börjar fingra på en flisa i bordsytan.
- Det är väl bra. Min man reser rätt mycket så jag står ensam med mycket av hemarbetet. Det är klart det är slitigt.
- Grälar ni mycket på varandra? Eller på Malin?
- Nä, det tycker jag inte. Vi är väl som folk är mest.
Det har slagit ut ett ilsket rött märke på mammas hals.
- Vad tycker du Malin?
Sköterskan vänder sig direkt mot Malin, som envist ser ner i bordet.
- Malin, tycker du att det är jobbigt hemma? Med mamma eller pappa?
- Nä. Dom försöker hjälpa mig.
- Med vad då, menar du?
- När jag är dum.
- När är du dum då?
- Ja, när jag inte klarar saker. Då skriker dom. Så jag ska bättra mig.
Malins mamma skruvar lite på sig i stolen.
- Men Malin, som vi har haft tålamod med dig. Men det går ju in genom det ena örat och ut genom det andra. Det är klart det blir tröttsamt. Och hur många gånger har vi inte kommit in på ditt rum för att kolla läxläsningen och hittat dig ligga och småsova på sängen? Vi blir väldigt, väldigt besvikna på dig då, det förstår du väl?
- Jo, jag vet. Försöker ju …
- Ja, du får ta i lite mer, göra rätt från början. Det är inte så roligt att jämt få vara den som tjatar.
Malin kniper ihop munnen. Det rullar en tår ner för kinden.
Sköterskan gör några noteringar i sitt block, säger att tiden är slut och att alla nog har fått saker att tänka på. Mamma och Malin går hem igen. Hon håller Malin hårt i handen.
Den kvällen får Malin inte titta på barnteve. Från köket hörs upprörda röster när mamma och pappa ska prata. De har redan druckit ur två flaskor. Malin ligger på sidan i sin säng och fingrar på väggen. Hon får inte dra i tapetskarven och göra remsor, men kan ändå inte låta bli. Under tiden hon pillar tänker hon ut en bra saga att fly till.

*

Skolbarnen har regnkläderna på. Det är rast nu. Två flickor står under regnskyddet och spelar ett spel. Andra jagar varandra på gården, medan andra har dragit sig ned mot mellanstadiets huskropp för att kolla på de stora. Bakom värmeanläggningen står Malin upptryckt mot ett staket, medan fem flickor står i ring omkring henne. Catarina i den röda mössan är den som anför resten av gänget.
- Varför säger du ingenting? Stå här och smyga. Du är ful, skitful!
Hon drar av Malin mössan och trampar på den. De andra skrattar.
- Kom igen då ditt dumhuvud. Hit med pengar! Annars får du stryk.
Malin darrar, ögonen är som tefat och tårarna rinner. Hon känner efter i ficka efter ficka, börjar om en gång till men hittar ingenting. Catarina tröttnar på väntan och slår till henne hårt i magen så att hon viker sig dubbel, drar henne i håret och sätter snara så att hon ramlar omkull. En av de andra vågar sig fram och spottar henne i ansiktet.
- Där ser du! Imorgon tar du med dig pengar, annars får du mera stryk.
För att understryka hotet sätter Catarina stövelklacken över Malins hand och trycker till. Precis då ringer det in. Klungan av flickor springer mot ingången. Efter dem kommer Malin haltande.
Samma natt smyger hon ned för trappan till undervåningen. Hon undviker trappsteg två, fem och nio eftersom de knarrar. I hallen står mammas handväska. Pulsen dunkar när hon sträcker sig efter den och knäpper upp låset. Det är mörkt, bara en nattlampa i köket är tänd. Hon hittar portmonnän, viker upp sedelfacket och hittar några hundralappar och tjugor. Hon tar två av de mindre sedlarna, ställer tillbaka väskan och smyger tillbaka till sin säng. Sedlarna lägger hon under kudden och somnar sedan med oro i kroppen.

Det är nästa morgon. Hon har kramat ihop sedlarna till en boll i handen och håller armarna på ryggen. Stirrar stint ner i golvet och håller munnen ihopknipen. Hennes mamma står framför och skäller på henne.
- Och du är ju för fan inte något barn längre. Tio år och har ändå inte fattat vitsen med ärlighet. Fy fan, säger jag bara. Vänta bara tills pappa kommer hem.
- Det var inte jag.
- Vem skulle det då vara? Jag vet att jag hade mer i plånboken. Din lilla oärliga skitunge. Vad har jag gjort för att förtjäna en sån som dig? Ljuger, stjäl och håller aldrig några löften.
Hon böjer sig fram och tar tag i Malins armar, skakar henne våldsamt och ger henne två örfilar. Flickan tar emot dem utan att ge ett ljud ifrån sig. Förblir stillastående med blicken i golvet. Mamman skriker rakt ut, tvärvänder och klampar ut ur rummet. Malins hand som håller pengarna är alldeles svettig.

*

De sex ungdomarna, som sitter i en ring på golvet och skickar runt haschpipan är väl i 15 -16-årsåldern. Någon syntpulserande musik hörs i bakgrunden och mitt i ringen är rökelsepinnar tända bland ett antal värmeljus.
Elin tar en klunk av ölen och pekar mot Malin.
- Fan, Malin. Idag var det nära. Du sprang som en iller.
- Jag vet. Gubben såg ju när jag tog ciggarna. Men han hade ingen kondis, så jag drog, han hade inte nån chans.
De övriga fnissar, ser allt framför sig. Malin med en limpa cigg under armen och så den där tjockisen på ICA lubbande efter.
Malin drar ett djupt bloss på pipan, silar långsamt ut röken genom näsborrarna och lutar huvudet bakåt. Ögonen är halvslutna.
- Fan, vad skönt. Känner bomullen sprida sig. Allt blir mjukare liksom. Känns varmt. Hon fnittrar till och ger Elin, som sitter bredvid henne, en stor kram. Jonas, som sitter mittemot håller upp handen.
- Är ni lesbiska eller nåt, va? Elin, du lovade ju ikväll. Först röker vi på och sen blir det sex. Eller?
- Äh, skit ner dig. Jag gör väl som jag vill. Malin och jag är som systrar ju. Fuck you!
Sen vänder hon sig till Malin igen.
- När ska du hem?
- Vet inte. Dom bryr sig inte. Eller så sover jag över hos dig. Ok?
- Såklart. Det blir bra.
En pipa till tänds och cirkulerar runt innan man efter några öl lägger sig ner i en stor hög och bara softar. Musiken dunkar, mörkret faller på och lördagskvällen går mot midnatt. Jonas underhåller sin kompis Tomas med att beskriva hur han tidigare på dagen har fått övningsköra farsans BMW för första gången. Tjejerna ligger strax intill med ett antal kuddar under huvudet och småviskar med sina haschslöa röster.

*

Malin stiger ur taxin utanför Sheraton och ger dörrvakten ett världsvant bländande leende. Den glansiga klänningen smiter åt runt hennes vackra kropp och den lilla Versace-väskan förstärker intrycket av en ung, medveten kvinna med modellutseende som vet vad hon vill och gärna tar för sig.
Hon slår sig ned i lobbyn och lägger det ena benet över det andra. Hon njuter av att se männen i lokalen skicka beundrande blickar. Med mobilen skickar hon ett kort meddelande om att hon är på plats och får efter två minuter ett svar. Vid hissen trycker hon in den kod hon fått och som ger henne tillträde till top floor. Hon hejar på receptionisten på vip-avdelningen, som känner igen henne och de andra mycket väl. Vid dörren till svit 601 stannar hon upp, tar en sista titt i makeupspegeln och knackar på.
- Willkommen, darling! You´re expected.
Gubben med kulmagen är tydligen tysk. Han drar handen över det glesa håret, tar ett steg åt sidan och låter henne passera in. Tar hennes hand, låter henne snurra runt och visa upp sig.
- Asch du lieber, pretty, pretty, good.
Han visar henne sen runt i sviten och kommenterar med artig och belevad röst standarden i de olika rummen.
Sviten består av tre rum. Ett stort sovrum med en rund säng som är byggd på en sockel. Runtomkring sängen står mörka skåp, bakom vilka stereo, teve och en bar är dolda. Därefter går de igenom vardagsrummet, där stora fluffiga soffor och ett stenbord upptar den större delen. Mattan är så mjuk att det känns som att vada fram i mjukt gräs. I kontorsdelen står ett skrivbord med PC och annan utrustning. Badrummet är gigantiskt och försett med en jacuzzi för minst 3-4 personer. Runt sviten löper en "kungsbalkong" på säkert 15 meter, med utsikt över Söders höjder.
- Ok, darling. Back to business. I like it kinky, you know, tie you up but no beating. Ok with you?
- Sure, no problem.
- I want it oral and then fuck. And natürlich dinner after.
- Ok.
- I want to do it without, verstehe?
- You look healthy. I don´t want some HIV, you know. It´s another price without.
- Ok, what´s the price?
- For the evening, all included… 5 000 crowns with, and 7 000 crowns without.
- Done. I´ll give you 5 000 crowns now and 2 000 crowns in the end of the evening.
Han går fram till den mörka garderoben I sovrummet och tar fram en mindre väska. Vänd från henne bladar han upp pengarna och ger henne dem tillsammans med en liten flaska massageolja.
- Ok, darling. Take off your clothes. Arbeit macht frei.
Malin nickar till svar, ler och drar ned blixtlåset i klänningens sida. Mannen synar henne noga, drar sen av sig undertröjan och vältrar upp den tunga kroppen i sängen.

*

De följande två åren är en enda neråtgående spiral av torskar, beskyddare och eviga rus med hjälp av alkohol, marijuana, amfetamin och kokain. Redan efter ett år tar hon sin första jungfrusil horse på ett vilt överklassparty i Saltsjöbaden. Därefter är hon redan efter en månad fast i den ständiga jakten på heroin.
Hennes dagsdos kostar numera 2 000 kronor. Risto fungerar som hennes hallick, förtrogne beskyddare men även vän och älskare. Han är heroinist och behöver få ihop 3 000 kronor om dagen. Tillvaron kokar ned till en jakt efter pengar. Ändå står de varandra nära och delar en slags kärlek till varandra. Allt som kan omsättas i pengar blir intressant att ta och inget är längre heligt. Så man stjäl på beställning, misshandlar, knullar, runkar, suger, säljer knark, kör upp nån langare, betalar inte sina skulder och håller sig undan i en allt mer hetsig och ångestfylld levnadsdans. Nätterna tillbringas allt oftare i trappuppgångar, portar och kvartar. Någon gång har de trots höstrusk fått sova ute i någon park.
Kroppen tar stryk, Malin magrar, tappar all sin forna strålglans och vaknar en morgon i Ristos sovsäck och känner att den ena framtanden sitter lös. Hon linkar ut till badrummet och ser i spegeln en tragisk skugga av sig själv, så blek, härjad och glåmig. Hon öppnar munnen, vickar på tanden med tungan. Den rör sig i sidled, hänger lös. Hon försöker trycka fast den mot tandköttet och det börjar blöda. Hon tar stöd med händerna mot handfatet och börjar plötsligt snyfta, kroppen rister till och hon börjar gråta i våldsamma krampattacker. Den späda kroppen darrar av ansträngningen. Efter en stund tystnar hon, men förblir stående framför spegeln. Plötsligt hörs ett skarpt studsande läte nere i handfatet. Det är tanden som lossnat.

*

Sven är Malins kurator. Han väger lite bakåt i kontorsstolen, knäpper händerna bakom huvudet, suckar och fortsätter samtalet.
- Men, Malin. Det är ju din chans. Du måste ur det här, fattar du inte det?
- Jo, jag vet. Jag orkar inte längre. Jag spyr av all oro, stress och jävligheter. Vill bara dö från hela skiten.
- Jag har skickat iväg åtminstone femton människor i samma situation som du till det här behandlingshemmet. De allra flesta kommer tillbaka som helt andra människor. Helare, lugnare och med alldeles nya målsättningar. Du satsar en månad av ditt liv. Är det inte värt att försöka? Jag tror på dig, du har ju alla möjligheter slumrande inom dig. Men måste ta tag i det här första. Bli ren, få fokus på annat och komma igen. Ta ikapp utbildning, få ett jobb och en riktig lägenhet.
- Ja, ja. De där tidigare två vändorna här i stan gav ju ingenting. Men jag är så svag bara. Har svårt med beslut, vet inte vad jag vill.
Hon tuggar på en blek hårslinga, suckar och petar sig helt ogenerat i näsan. Blicken är matt och hon hänger bakåt i besöksstolen. Kläderna sitter löst och hade säkert mått bra av en ordentlig tvätt.
- Inget religiöst bara, sånt pallar jag inte.
- Jag lovar. Inget religiöst. Men det är inte som kommunens placeringar på två-tre dagar. Dom här ställer krav. Missköter du dig åker du ut. För alla andras skull.
- Jag fattar. När kan det bli då?
- Du måste väck från gatorna här. Jag har bokat platsen redan. Tänkte väl att du skulle nappa. Jag kör upp dig till Mogården ikväll, i min egen bil. Vill verkligen att du ska komma igång med det här.
Malin möter hans blick. Något vaknar inom henne och hon ger honom ett litet skyggt leende.
- Tack.
*

De kommer fram till Mogårdens behandlingshem vid niosnåret på kvällen. Resan har tagit drygt två timmar och Malin är sömnig. Hon och Sven har pratat framtid under färden. Svenne är bra på sånt. Han ser framåt, upprepar åter och igen att hon kan, bara hon vill. Att det går att sluta och få ett liv.
Gården ligger på landet. De sista kilometrarna har gått genom tät granskog. Plötsligt ser de ett ljus i skogen och inom två minuter är de framme. Huvudbyggnaden ser ut som en gammal herrgård. På ömse sidor om denna är låga byggnader belägna runt en grusad gård.
Det knarrar om skorna när de går bort mot trappan. Det är kallt, säkert 10 grader minus. Malin har en liten trunk med sig som hon bär i ena handen. I den ryms alla hennes jordiska tillhörigheter.
Dörren öppnas och en gråhårig man med mustasch kommer ut på plattan ovanför trappan.

- Men hej på er. Vi har väntat minsann. Så ni kommer lagom till kaffet.
Han har en tydlig norrländsk dialekt, låter trygg och godmodig. Ögonen plirar, han ser snäll och sträng ut på samma gång. Malin känner sig lite bortkommen, lite som den första skoldagen.
- Hej, det är jag som är Malin. Tack för att jag får komma.
- Jomenvisst, nu är du här. Så får vi göra nåt bra av det.
De tar av sig ytterkläderna i den stora hallen med kontorsdelen och går sen in i fikarummet. Där sitter sju personer samlade runt bordet. I hörnet sprakar en brasa och på bordet finns koppar och en kanellängd. Malin känner lite fjärilar i magen, men går runt och hälsar. När hon väl sätter sig kommer hon inte ihåg ett enda namn.
- Ja, Malin. Vi ville fira lite att du kommer, så vi har fikabröd idag. Nu skär vi upp.
Vinden drar genom de otäta fönstren. Malin ligger på rygg i sängen. Det doftar rent om sängkläderna och själv har hon stått minst en timme i duschen. Det är dags att sova. Hon makar ihop nallen vid höger armveck, gäspar lugnt och möter natten, den första av de trettio hon ska tillbringa på gården.

*

Psykolog-Janne sitter på sin vanliga plats. De övriga sitter på stolar i en ring. Malin sitter nedhasad mot ryggstödet och tuggar på ett tuggummi.
- Ja, idag firar vi lite. Det är Malins sista kväll på gården. Trettio intensiva dagar, eller vad säger du Malin?
- Joo, det är mycket som har hänt. Mycket som jag förstår bättre. Om mig, men också om vad som håller igång allt, vad som slår ut folk och gör dem till viljelösa kollin.
- Ja, lite så är det. Och rehabilitering förutsätter att man sätter in sig själv i ett sammanhang, vem som utnyttjar vem och varför. Nå, vad är dina planer nu då?
- Sven kommer imorgon bitti, kör hem mig. Han har fixat en genomgångslägenhet i Solna och en tid hos Arbetsförmedlingen och Komvux. Jag känner mig stark och fri från knarket. Det känns underbart faktiskt.
Malin har satt upp håret i hästsvans idag. Lite rouge, mascara och läppglans har gjort underverk åt hennes utseende. Hon ser fräsch och snygg ut även om hon fortfarande är rätt mager.
- Det är dags för oss att sträcka ut våra händer och önska Malin lycka till.
De samlade sträcker ut sina händer och sluter ringen. De ler, byter blickar och känner styrkan i det gemensamma. Malins ögon är fuktiga.
- Tack snälla ni. Nu är det upp till mig. Jag ska ta vara på den här möjligheten, lita på det.
Hon reser sig, stannar upp vid varje stol, kramar den som sitter där och avslutar med att krama psykolog-Janne. Imorgon väntar verkligheten.

*

Färden hemåt sker i gnistrande vårsol. Gatorna är torra, luften hög och vitsipporna växer ohejdat i dikeskanterna. Sven bromsar in bilen utanför rådhuset och ger några sista förmaningar.
- Ok, Malin. Då ses vi imorgon bitti klockan nio. Vi ska ta Komvux först och Arbetsförmedlingen efter lunch. Lycka till!
- Tack, Svenne. Du är en ängel.
Hon ger honom en snabb kram, slänger den gamla sportväskan över axeln och ger sig ner vid tunnelbanans nedgång.
Hon känner det som en svettning i pannan. En slags oro som kramar om i magen. Hon köper en remsa, passerar spärren och tar rulltrapporna ner i underjorden. Det blåser en sval vind därnere. Trots det känner hon oron, spänningen när blicken flackar runt dem som väntar på tåget.
På en soffa sitter ett fyllo och pratar för sig själv. Han har en Rosita i en brun påse och halsar i sig innehållet. Han glor på henne och hon känner en rysning över ryggen, blir torr i munnen medan hon betraktar påsen med flaskan. Högtalaren går igång:
"Tåg till Akalla ankommer till Rådhuset om fyra minuter."
Just då knackar någon på axeln och hon vänder sig om.
- Vad fin du är lilla kärleken. Bättre än nånsin.
- Men Risto, heeeej!
De faller i varandras armar, kramas en lång stund, vaggar fram och åter på perrongen. Risto verkar ha ryckt upp sig något, har läderjacka och jeans och ser inte så sjaskigt ovårdad ut längre.
- Du ser inte så risig ut du heller, Risto. Jag kom just ut från Mogården, du vet.
- Jo, jag hörde ju om det. Där ser man. Det finns alltid hopp. Du ser ju skitfräsch ut. Själv har jag tagit det lite lugnare sista veckorna. Vet du vad jag har?
- Jo, det här behövde jag. Känner mig hel på nåt vis. Vadå har?
Risto öppnar läderjackan, gläntar på innerfickan. Påsen med det vita pulvret talar sitt eget språk.
- Men Risto. Jag har ju lagt av …
- Jo, jag vet. Men en gång är väl ingen gång. Jag tänkte bara som ett slags välkommen hem.
Hon sneglar på påsen, slickar sig om munnen. Svetten spricker åter fram i pannan.
- Fan, du får inte hålla på så där. Det startar ju suget.
- Nä, nä. Gör som du vill. Men jag har en kvart borta på Inedalsgatan, rätt juste faktiskt. Tänkte vi kunde softa lite där, ta en bärs och en liten tripp och bara ta det lugnt. Har ju saknat dig, typ.
Hon hör gnisslet av det inbromsande tåget. Vinddraget tilltar eftersom de står alldeles längst ut på perrongkanten. Vagnarna stannar med ett ryck och några människor tränger sig förbi dem på väg in och ut i vagnen.
- Kom igen nu då, Malin!
- Jag vet inte …
"Resande till Akalla, tag plats. Dörrarna stängs." Hon hör pysandet av tryckluften som börjar stänga dörrarna, stirrar på dem med skräck i blicken, vänder sig om och möter Ristos öppna och vänliga blick, vänder sig åter mot tågdörrarna. Allt snurrar, blir ett virrvarr inne i huvudet.

Så tar hon steget.

@