I den blåögde indianens skugga
söker jag svar jag vet ingen kan ge mig.
Men när vi till slut talar om G
kolliderar världarna
och jag stirrar på de randiga kostymernas
former av snaror.

Det är inte dit jag ska.

Men jag har heller ingenstans att gå.

Istället lyssnar jag till grästrån
och mjukt formade stenar.
Iaktager jag katedralens vandrande färgmönster
Det som viskar till mig. Lite tröstande.
Fastän det vet liksom jag att något är brutet.
Något inget bo kan laga.
Ingen ring kan hela.
För det har alltid funnits där.
Men när det uppenbarades
föll jag likt Gandalf genom mörkret. 
Och min röst bar inte när jag viskade

You shall not pass