och jag häpnar, ständigt, inför hennes skrivna ord, röstens innerlighet och medvetenhet, lugnets samlade mognad, väl avvägd koncentration, skönheten, omtankens klarhet, självkontrollen hon förmedlar, bevarad, tätt intill, hon är så självklar, sensualismen som sprider sig i rad efter rad... oåterkallerligen

förundran

ständigt, denna förundran, hur hon låter orden formas, gestaltar inre liv
och jag häpnar varje gång hon låter sig, besvara, ja luta sig mot mina ord och berätta om tilliten som växer och hur hon förundras, varje gång jag skriver ord som berör hennes inre och låter, låter henne, i frihet & ödmjukhet, inför orden... hennes, tystnad är som... och jag ser ändå... hur hon försöker....

få tid till...

och jag hänförs

fullständigt, när hon, långsamt...


efter år av ord


helt plötsligt
tillåter sig, att berätta, vad hon känner när hon... läser mina ord

öppnar sig


och äntligen...





 "När du låter mig dansa, så känner jag mig så fri..."