Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ja och nej.


Grimasch (fjärde delen)

Jag har suttit och intalat mig själv i tre sessioner nu att Carina snart kommer att tröttna på mig. Någon gång måste hon väl tröttna? Jagmenarhallå. Eller har hon ett tålamod av stål? Vi pratar om min familjesituation. Till min förvåning är det en stor lättnad att göra det. Det är första gången någon får reda på hur det känns hemma och det är faktiskt skönt. Vad som är mindre skönt är att min mun är som en isoleringscell. Orden vill komma ut, men Konstapel Hjärna vägrar att låsa upp. När något av orden till slut lyckas rymma från isoleringscellen och till resten av meningen, blir allt bara pannkaksmet. Det är som om jag känner ord rinna genom strupen för första gången i mitt liv. Jag vet inte hur det ska vara, jag stakar mig och trasslar in mig.
Men även om Carina inte förstår allt som kommer ur min mun, så förstår hon åtminstone det där med isoleringscellen - att det är svårt. Jag funderar på om mina ögon också är isoleringsceller, för även om jag känner tårarna någonstans långt där nere, så vägrar Konstapel Hjärna även denna gång att låsa upp.
”Är det jobbigt?” Frågar Carina.
”Det är svårt att förklara”. I mitt stilla sinne undrar jag hur många gånger just den meningen färdats från min mun till Carinas öra. Kanske är den redan stamkund där och får rätten att slippa säga sanningen rabatterad med femtio procent?
”Försök”.
Ganska ostadigt förklarar jag för Carina om sömnlösheten, om ångesten och om hur jag brukar klättra ut genom mitt källarfönster mitt i natten och springa allt vad jag har över bron, ner för trapporna och över asfalten som leder till sjön. Hon lyssnar och nickar, det känns skönt att hon verkar förstå att Ångest inte är någon uppskattad gäst. När sessionen är slut är det bestämt att jag ska få Små Tabletter. Små Tabletter ska ge Ångest fet käftsmäll och Ångest ska springa satan ifrån platsen.

*

Det är en ny session hos Carina, Små Tabletter fungerar inte och jag är frustrerad. Jag hade trott att de skulle ge Ångest en fet käftsmäll, men tydligen var Små Tabletter ganska dåliga på att träffa och råkade fetkäftsmälla mig istället. Fel. Nästa session ska mamma och pappa vara med. Mina föräldrar, som efter skilsmässan inte ens kan tänka på varandra utan att börja koka inombords, ska sitta tillsammans med mig och Carina i det här rummet och samtidigt behålla såpass mycket lugn som krävs för att inte börja skrika på varandra. Att det faktiskt inträffar i verkligheten är ungefär lika sannolikt som om ett plus ett skulle bli fem. Min pappa borde kunna räkna ut det själv, så höga betyg i matte som han har. Fast i och för sig har de ju faktiskt ett gemensamt problem - jag.
Misstroget betraktar jag paketet med näsdukar som ligger framme på bordet.
”Ida, har det hänt att du skadat dig någon gång?” Carina rätar på sig och ser allvarligt på mig. ”Här kommer det” tänker jag och ser ner på mina fötter.
”Tja... lite.”
”Har du rispat dig då eller?” Plötsligt känns det som om min kropp vänds ut och in och försvinner. Själen har liksom kravlat sig ut genom mina öron för att betrakta mig utifrån. Vafan ska jag svara? Ska jag berätta om det? Frenetiskt försöker jag övertala min själ att klättra tillbaka in genom mina öron, för jag behöver hjälp att sortera bland mina tankar. När min kropp äntligen är på rätt håll igen och inälvorna snällt har lagt sig till rätta så återvänder själen till sin vanliga plats (i och för sig kan jag förstå att hon vill rymma, det skulle jag också ha gjort om jag bodde i mig).
”Ja” svarar jag så tyst jag kan. På ett sätt känns det som om Carina "underskattar" mig. ”Rispa” låter ju så... töntigt. Hon måste tro att jag är en sådan där amatör eller något. Men det var bättre att låta som en tönt, än att avslöja sanningen.
”Vad använder du för någonting när du skadar dig?” Jag knyter handen så hårt att mina knogar vitnar. Det känns som om min själ är på väg att rymma ut genom mina öron igen. ”Stanna kvar!” Befaller jag den där själen som bor i mig. ”Stanna kvar!”
”Det som finns tillhands” svarar jag och försöker le lite hemlighetsfullt.
”Kan du förklara lite?” Jag drar en djup suck, men långt inom mig inser jag att Carina bara är en person som vill hjälpa mig. På något sätt känner jag mig lite hoppfull när jag traskar därifrån den dagen. Hon ger inte upp den där Carina, men jag förstår att snart måste jag börja berätta sanningen. Annars kommer hon inte inse att jag behöver hjälp och då kommer de avsluta kontakten med mig.

*

Idag sitter min själ precis där den ska. Inte en enda gång har hon sneglat upp mot ljuset i slutet av hörselgången för att med en djup suck inse att hennes flyktplan inte fungerar. Det är skönt att vara fri från overklighetskänslorna och utanför kroppenupplevelserna. Små Tabletter har inte hjälpt hittills, men jag funderar på om det faktum att jag tog en för mycket idag gör att jag slipper fenomenen. Tyvärr känns det istället som om Herr Frukost är på väg att klättra upp ur magen. Jag önskar att han lät bli.
Stämningen i väntrummet är spänd och stel.
”Nämen kolla!” Utbrister mamma och pekar på en bild ur ett exemplar av ”Vetenskapens värld”
”Vadå?” Frågar jag och lutar mig åt sidan för att se.
”Den här roboten går på att käka flugor... knäppt va?” Tillägger hon nervöst och skrattar till med en inlevelse som i alla fall är nittio procent trovärdig.
”Ojdå, ser man på” svarar pappa lika stelt och klumpigt som ett stelopererat kylskåp. Han kikar inte ens på bilden i tidningen, men försöker fnissa lite som mamma.
”Åååååh där missar han med rätt många procent! Ajajaj då! Vilken osis, mattegeniets ringa tvåprocentiga inlevelseförmåga förlorar stort mot förskolepedagogens!” Lyder en kommentators röst någonstans inne i mitt huvud. Jag rodnar lite och harklar mig ursäktande.
”Jag går bara på toa”.
Efter mitt toalettbesök och mammas misslyckade försök att lätta upp stämningen, sitter vi alla tre i fåtöljer mittemot Carina. Sessionen går trögt och långsamt, jag vet att Carina snart kommer be mig att gå ut genom rummet så att hon får prata med mina föräldrar i enrum. Jag ska träffa psykiatrikern; Viktor. Knackeliknackknack! Dörren öppnas och en mörkhårig man kikar in.
”Jag skulle vilja sno med mig Ida nu” säger han lite skämtsamt och blinkar med ena ögat. Jag reser på mig och går ut, följer med honom in i nästa rum.
”Slå dig ner”. Med magen indragen och axlarna uppdragna slår jag mig ner, något robotaktigt. Jag är noga med att hela tiden balansera tåspetsarna mot golvet, för om jag avslappnat skulle låta hela fotsulorna vila mot golvet skulle mina lår vila mot fåtöljen och således flyta ut till varsina fläskberg.
”Så, Ida, hur tycker du att medicinen har fungerat sedan vi träffades sist?”
”Det har den inte. Jag blir inte lugnare av den, paniken kommer ändå”.
”Men lite bättre blir det väl?”
”Nej, den fungerar inte alls”.
”Det är ju inte så bra”. Jag förklarar att jag behöver nya Små Tabletter, Viktor nickar, hummar och lyssnar uppmärksamt samtidigt som han antecknar lite. Jag förklarar att pappa och mamma inte vill att jag ska ta någon medicin. De vill inte ha en dotter som de måste skämmas över. Viktor lyssnar och svarar (till min förvåning) att han ska göra allt som står i sin makt för att hitta rätt medicin för mig.

Men när han är tvungen att framföra idén till mina föräldrar viker han sig lika lätt som om han vore en bit hushållspapper att skrynkla ihop.

Det sista jag hör innan jag förlorar hoppet om BUP är att Viktor förklarar för Carina och mina föräldrar hur bra den nya medicinen har fungerat på mig och vilka underbara föräldrar de verkar vara som ställer upp så för mig. De följande sessionerna koncentrerar jag mig på att manipulera Carina att tro att jag egentligen mår helt okej, så att de ska bortprioritera mig och ta hand om de som har de värre.

*

Något jag aldrig förstod med de psykologer jag mötte i landstinget var deras upprepade utläggningar om hur viktiga och bra mina föräldrar var för mig. Förstod de inte att föräldrar, precis som vilken annan person som helst, kunde ljuga och manipulera? Förstod de inte att barn som var utsatta i sina familjer, helt förlorade förtroendet för vården om de blev intalade att personer som gjorde en illa psykiskt (och fysiskt) ”Egentligen älskar dig väldigt mycket och det är vanligt att man känner sig särbehandlad när man är i din ålder, men egentligen är det ju bara dina subjektiva upplevelser, eller hur lilla vän?”
Det hade först varit skönt att få prata lite med Carina, men min oförmåga (som bara närdes av systemet i psykiatrin) att förklara situationen ordentligt gjorde det omöjligt att fortsätta. Jag förminskade mig själv och mina känslor så mycket att jag så småningom inte längre hade problem stora nog att vara ett fall för BUP. Carina blev sjukskriven och de ringde inte till mig på flera månader för att ge mig en ny tid. När det väl ringde igen tackade jag nej. Jag sket i BUP. Jag sket i perfekta trädgårdar och abstrakt konst på väggarna. Jag sket i att få förklarat för mig hur bra föräldrar jag hade.




Övriga genrer av Nödfall
Läst 128 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2013-03-26 21:46



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Nödfall
Nödfall