Våra ord kan inte och kommer aldrig att kunna

täcka upp och uttrycka allt det som bor inom oss.

"Jag har funnit mina dimensioner och det anstår

mej inte att göra mej mindre än vad jag är." sa

Edith Södergran, men inte ens hon, en utav de

främsta poeterna kunde uttrycka allt i ord som

hennes dimensioner innehöll.

Ett ständigt pratande kan bli till en sjuka ~

"Ord, ord, ord, men inget språk." sa

Tomas Tranströmer, nobelpristagaren,

som med sina läckra dikter lyckats uttrycka

så mycket som finns i själen och psyket.

"Words, words, words, but when shall

anybody DO something?!" sa

William Shakespeare, en av historiens

största dramatiker, kanske den största.

Själv har jag slutat för länge sen att läsa

romaner, för jag orkar inte med alla

transportsträckor, all utfyllnad, allt

som är alldeles för förutsäjbart och som

jag redan vet själv, och alla dessa

ordekvilibrister som frossar och njuter

av sin fantastiska uttrycksförmåga, ordförråd,

metaforer och egensinnigt språk, så man blir

snurrig i huvudet när man läser; det blir bara

FÖR mycket, för briljant, ofta för svårt att

begripa nånting utav och orka med att ta in;

ett ordonanerande med multipel orgasm hos

den upphetsade författaren eller poeten som

man nästan bara blir utmattad utav och uttråkad.

Björn Ranelid är en fantastisk författare, men jag

kan bli väldigt trött på hans ordkonster som ofta

tar en runt månen några varv för mycket.

Dock så älskar jag hans självbiografiska roman

"Till alla människor i himmelen och på Jorden",

som handlar om hans uppväxt på 50~ och 60~talen.

Men jag vet inte, det är naturligtvis en smaksak

vilka författare man gillar och vars böcker man

kan identifiera sej med och lära sej nånting utav.

Jag läste Torbjörn Flygts roman Underdog, och han

är en annan språkekvilibrist som verkar älska sin

uttrycksförmåga, men jag blev trött på det, och jag

läste inte klart boken.

Vilka författare och poeter uppskattar jag då, kanske du

undrar? Fjodor Dostojevskij är en oerhört bra författare,

även fast jag inte är traditionellt kristen.

Han är en otrolig människokännare och hans böcker

kunde jag inte sluta att läsa; Idioten, Bröderna Karamazov;

klassiker som kommer att hålla i alla tider.

Karin Boye, en utav mina absoluta poetfavoriter som har

gett så mycket och påverkat mitt eget skrivande och mitt

liv. Det är så tragiskt att hon skulle ända sitt liv så ung.

Att gräva efter källan ur vilken de lysande orden strömmar

fram; att finna sin Musa, sina änglar som berättar vad man

vad man ska skriva. Att samtala med Gud/Någon och

lyssna, känna in och skåda visionerna som Han/Hon

förser en med bara man är öppen och empatisk.

Att våga ha tyst omkring sej under en lång tid så att

all slagg, allt meningslöst pladder, alla lögner och

världens skval och kakafoni av mörker sakta men

säkert avtar, upphör och ger upp striden.

Då kan man börja tala, skriva, sjunga och hänge sej

åt att lyssna till de underbara, skrämmande

och sanna rösterna inombords och där de talar

i världen, och äntligen så kan man SE och HÖRA

och KÄNNA sej själv och andra.

(Men i mitt nästa liv så vill jag vara en lycklig katt! ~

och jag har en katt i min famn just nu, och han min älskade

Rasmus gillar inte när jag pratar för mycket med honom.)