Det är just det som bara är alltför vanligt, oavsett konstellation.

Klasskamrat, arbetskamrat, främling, kärlekskamrat, sambo, familjemedlem.

Har man inte möjlighet att få utlopp för sina besvikelser på annat sätt, så hackar man på någon som finns inom räckhåll för en just då.

Skulle man skära sig själv i armarna annars?

Det är där vardagspsykologin kommer in.

Ett sorts automatiskt beteende som är lika vanligt som när hjärnan signalerar godissug, sug efter tobak eller alkohol.

Behovet av att få trakassera, skylla på andra eller bara kräkas ut ens vardag över de närmaste, det är vardag för de flesta av oss.

Behov av att göra det eller få stå pall för någons behov av att göra det.

Det kan vara kolossalt svårt att stå emot negativa impulser.

Kräver träning, träning och åter träning.

Kanske kan man som möjlig mottagare, i sin tur försöka att bemöta det utan att behöva fly eller illa fäkta?

Ta ner striden till en låg nivå och söka släcka elden utan dramatik?