Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

ett barnaskrik

Jag ser ett stort hav. Havet är mörkt, nästan svart. Vid första anblicken kan man urskilja en svag nyans av blått men efter en stund, då ögat vant sig vid färgerna, ser man endast ett svart massivt hav. På ytan dansar vågorna. Det är ingen vals man bevittnar utan en kampdans. Aggressivt attackerar vågorna varandra, slår ihop och blir till ett för en kort stund innan de återigen, under våld, separeras och tar ansats mot nästa våg.

Det enda man ser är hav. Och himmel. Den svarta himlen och det svarta havet.
Plötsligt avstannar rörelsen. Tystnad. Havet ligger platt i all oändlighet och förenas i horisonten med himlen. Långt borta, ut i oändliga, hör man en droppe slå i vattenytan. Ljudet är glasklart. För sitt inre ser man hur nedslaget resulterar i ett antal ringar som sprider ut sig över det massiva, framför en är det dock stilla. Blickstilla. Total tystnad.




Ett skrik. Ett barnaskrik. Det är en flicka som skriker. Hon låter skräckslagen.

Efter det, evig tystnad. För ens inre, ett evigt ekande skrik.




Fri vers av pufflan
Läst 282 gånger
Publicerad 2013-03-29 23:22



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

pufflan
pufflan