Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Laos


Kjell träffar sin dotter för första gången på 321 dagar


hon noterar att hans händer inte darrar som dem brukade göra, ser nervryckningarna i ansiktet. 


"är det mitt fel att pappa är så nervös?”
tänker dottern vars händer febrilt knycklar ihop en servett


hon tittar ut genom fönstret, det snöar.


-så hur är det med Alexandra, förlåt jag menar mamma.?
ett leende rycker i hans mungipa


-mamma har sagt att hon inte vill att jag berättar något för dig


pappan kliar sig med båda händerna på halsen och bryter sedan lite bröd och ger till barnet som granskar hans händer innan hon tar emot brödbiten.




“stackaren ser ju ut som en fågelunge som har ramlat ur sitt bo, men sådant säger man ju inte."                                  
"en man
måste vara en klippa för sitt barn - stå i vägen för all ondska som försöker nå henne”


-ger hon dig mat?  vakar hon vid din säng på kvällarna när du inte kan sova?"


tystnad följer på tystnad, ord lagras på ord


-ska du inte ta av dig mössan nu när pappa har bjudit dig på en fin restaurang?


- jag vill ha den på mig.
säger hon innan hon drar ner mössan längre ner över öronen


"kanske kommer  pappa tillbaka igen och allt kan bli som det var innan, fast hur ska det gå till?”


-Är du fortfarande tillsammans med Christine?


-Ja, men hon mår mycket bättre nu.


Christine brukade skrika och prata om änglar hit och dit. Knyta rosetter runt lampskärmarna och ”städa” med Glade.


flickan minns dagen de hälsade på Christine när Anna Lindh precis hade dött. Ytterdörren stod på halvglänt när de kom dit. Hela hennes lägenhet var full av levande ljus. Hon låg i soffan – öppnade inte ögonen när dem kom in – på stereon spelades Ted Gärdestad.  


Kjell ser  sig omkring i rummet, allting är ornamenterat och kypare serverar i vita skjortor


"var har du varit all denna tiden?  Mamma säger att du har varit på Laos."


"Laos?
ett leende spricker upp i Kjells fårade ansikte. Sedan skrattar han ett rostigt skratt varpå en hostning följer.


-Ja, Laos.
hon ser inte alls road ut, snarare äcklad eller rädd.


han kliar sig på halsen, nu hårdare, tar sats i orden, karusellerna i hans huvud går så fort att han tror att de ska gå ur gängorna.


-jag vill att du ska veta att jag har tänkt på dig varenda dag och natt, jag har varit på ett behandlingshem. kämpat för att bli fri från spriten, och nu har jag varit nykter I tre månader


-tre månader?


hon väger orden; "hur lång tid är tre månader?”


”en trea ser ut som en gubbe med krökt rygg [fadern sonen och den heliga anden] [alla goda ting är tre]”


dottern ler lite förstrött, tittar fortfarande ut genom fönstret och tänker att:


”nu kanske man kan bygga en snöborg snart.”


-Maten låter sig verkligen väntas på här.
säger pappan och ler lite försiktigt




tio sekunders tystnad, under tiden hinner pappan och barnet tänka:


"[tänker inte på Christine nu]  Nervale drömde om Egypten utan att någonsin ha varit där. Jag förstår det bara inte. Jag önskar att jag också kunde drömma så. [tänker inte på Christine nu] jag drömmer ibland om hur jag räddar kvinnor ur brinnande hus och sedan kysser dem, med explosioner i bakgrunden, precis som i en film. Det är ju en gammal ungdomsdröm, men det låter så vackert.  Var det där huset som brann verkligen jag? [tänker inte på Christine nu]”


Barnet :” Tänk om himlen var ljusgul och blodapelsiner blåa? Då hade dem inte kunnat heta blodapelsiner längre utan himmelsapelsiner. Fast om himlen var ljusgul…. Så hade de fått heta havsapelsiner…… blåklintsapelsiner. går saker verkligen att lita på? kom på något då! knäckglaserade äpplen”


”Pappa, kommer du ihåg när vi var på Jul på Liseberg och du blev så full att du skällde ut kyparen för att han hade värmt djupfryst fisk? ”


[kom ihåg ], [kom ihåg], [snälla snälla snälla]




Prosa (Kortnovell) av desert star
Läst 418 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2013-03-30 13:44



Bookmark and Share


    ej medlem längre
"Var det där huset som brann verkligen jag?"

så fantastisk mening. helt oerhörd. jag skulle vilja ha bort hakparentesen efter, den behövs inte, den stör mig. likadant med den sista hakparentesen, det känns som att den på sätt och vis skriver en på näsan, men kanske kan du få in barnets bön i sista strofen, eller i det hon tänker, som; "undrar om pappa kommer ihåg när..." eller så.


hur som helst. jättefint, och hemskt, och så mycket att ta in. verklighetstroget, och minnen väcker det. du är så bra.
2013-04-01

    HildaLa
Fantastiskt. Den här vill jag läsa om.
2013-03-30

  Ola Rydberg
Ja verkligen fängslande
och berörande
2013-03-30

    ej medlem längre
Bra skrivet, fängslande och levande.
2013-03-30
  > Nästa text
< Föregående

desert star
desert star