Nu skall jag strax avrunda ”min tid” nästan allt är skrivet. Om någon undrar, nej jag har tills idag aldrig tagit kontakt med min biologiska mor, och min biologiska far orkar jag inte ens att leta upp, det är för smärtsamt med smällar som jag kan få ta.
Många år går, jag får ett till barn med en man som jag älskade mer än livet. Men den sagan tog slut också ganska snart mycket på grund av alkohol och destruktiv kärlek.
Jag började också med att skära mig själv, de tog bort smärtan jag hade i min själ, aldrig innan eller efter har jag mått så dåligt.
Idag är tjejerna unga som gör detta mot sig själva, jag var runt 24 när jag började och 30 när jag slutade, men till skillnad från andra vet jag vilka krafter som ligger bakom att skända sin kropp.
Pappa hann gifta sig igen, men när sista frun gick bort, var han gammal, - jag vet tills idag inte, varför jag bestämde mig för att ta honom under mina vingar.
Han har aldrig gjort någonting för mig och Anna, men någonting inom mig tvingade mig att ta hand om min far. Han hade cancer, så i tre år tog jag hand om en gammal sjuk man, som jag hade önskat vara död långt innan jag blev vuxen. Det var ingen lätt tid, tre år av gestapo fasoner igen, men någonstans fann vi varandra i takt med höjningen av morfin dosen.
Han dog sommaren 2012, inte en tår jag fällde, jag hade gjort allt vad stod i min makt, att få hans sista år drägliga.
Äntligen fick vi, far och dotter kontakt, han bad om ursäkt inte en gång men många gånger för det liv han hade gett oss.
Nu fanns bara jag vid hans sida.
Med "min tid" har jag försökt knyta ihop en tid både smärtsam som lång, och kanske ge en förklaring både till mig själv och dem som står mig nära.
Tack Alla som orkat följa, min resa..
~~~~~~
Till pappa
så sjuk.. så länge..
plågsamma smärtor
ångest över ord
som uttalats
i vrede eller stress
till
nära och kära..
ånger och åter ånger
i morfin dimmors
ändlösa krets..
tiden är inne..
änglarna kallar..
jag kan bara säga
tack pappa
för tiden
vi fick med varandra
~ din dotter Agnieszka ~