Vi var små,
skrynkligt blå,
skakande och blöta
när vi kastade frysta kanelbullar
på väsande svanar.
Sanden svedde
fotsulorna. Solen brände
axlar och hjässa.
Genom huttrande tandglugg
silades klart vatten
(om vi inte just hade pinkat
i vattnet förstås,
då kröp naveln inåt mot ryggraden).
Det var på den här tiden
som barn fick kramp och drunknade,
om de badade
med Mariekex och saft
i magen. Gäddorna
lurade i vassarna tillsammans
med blodiglarna
som gjorde så att man kunde dö
– de sög allt blod ut ur en,
tills man såg ut som en bullpåse
utan bullar. Där vi inte längre bottnade
fanns valar och hajar. Men vi, vi, vi,
vi skulle aldrig dö. Aldrig.