Du tänker för mycket, säger han. Underligt är det att han säger så. Jag som alltid brukar uppleva att det är han som tänker för mycket. Jag är ju den som är mindfulness personifierad. Tydligen inte eftersom mina käkmuskler spänner till som ett gummiband kring käkbenet. Förkyld är jag också så att jag inte kan gå på yoga eller någon annan avslappning. Jag är istället låst i min egen stressade kropp, min egen stressade hjärna. Solen tränger in genom fönsterrutorna och tröstar mig. Ljuset fyller upp mig och lovar mig att vintern inte är evig. Vintern har svalt mig hel, tuggat mig och sedan spottat ut mig igen. Nu får det väl räcka med torr hud och mörka ringar under ögonen på glåmiga spökbleka ansikten. Skummet av min latte blandar sig med kaffesumpen på botten. Koffeinet hjälper inte utan får bara min käke att dra ihop sig ännu mer. Fladdrande ljussgröna bomullsklänningar i en klädbutik med öppna glasdörrar påminner mig igen. Snart.