Det finns fönsterglas som skiljer
världar åt. Slickar du på dem
smakar de järn. En rödhake
väver långsamma sånger i en björk.
Hänger upp dem på telefonledningar
i trakten och åren står tyst på rad
utmed en väg som inte börjar
någonstans. En pil sitter darrande i dörren
som påminnelse. Frågan och ekot stannar kvar
i samma rum. Låter så askan rinna
mellan fingrarna och den är inte mer.

Likt en dag som vänder sig bort.