Jag är sjuk.

Lider av cancer och HIV,
leukemi och epilepsi
- men läkarna kallar det hypokondri.
Och det vet vi.
Jag och mina demoner,
dom där två i världen som faktiskt förstår mig.
Dom som såg mig.
Förstod hur jag led,
och som älskar mig för mycket för att lämna mig ifred.
Som jag hatar dom.
Mer än ni nånsin kan förstå,
ändå är självhat och ångest dom jag alltid litar på.
De har funnits där sen barnsben,
sen jag lekte kurragömma:
Så har de sätt mig växa och fått mig sluta drömma.
De ljuger aldrig för mig - säger aldrig sånt jag vill.
De säger inte jag är dum, men att jag inte räcker till.
De säger jag är söt, men borde tappa några gram
- och om allting blir för mycket då kommer begäret fram.

Han är en annan vän till mig, även till honom är jag bunden.
Han är inte särskilt trevlig, men bedövar just för stunden.
Han har de flesta träffat, han lär känna fler och fler.
Men det verkar som han gillar vissa av oss lite mer.

Där har ni min historia.
Mitt nu, mitt då och framtid.
För jag och mina vänner - kommer va ihop föralltid.