Jag vet en man som, då han var pojk,
gnagde in sina initialer
i en kyrkbänk med tänderna.
Nu låter han händerna
ligga i knät. 

Likt en häst som lärt sig
var elstängslet går och hur stinget
av en broms bränner
även om han ingenting känner
inuti, låter han händerna ligga i knät.

Smaken av trä känner han igen
i soluppgången, i solnedgången,
i dagarna som bara går.
Oavsett vad som sker så har han satt sitt spår
med gnagda initialer och händerna i knät. 

Mellan de två bokstäverna växer ett hav,
en avgrund som skiljer då från nu.
Han lever i två rum samtidigt.