Kanske är det bara mellan
mörkrets och ljusets
brytningspunkt,
som hennes tankar stillar sig.

När varje bok står i storleks ordning
eller helst både storleksordning,
och alfabetisk ordning.

Färger är omöjliga att ordna.

Huvudet.

Det går inte att få tyst på tinnitusens obarmhärtiga väsnande,
inte ens om hon håller hårt om öronen,
eller fyller sin kropp med kemiska stridsmedel.

Någon säger hon är nervös, sitter aldrig still.
Hon kan inte sitta still med detta väsnande.

Och hjärnan.

Tankarna virvlar runt i oändlighetens virrvarr.
Köttet och märgen som om de vore kopplade till nervtrådarna
ofrivilligt sprattlande utan död,
men i smärtsamma ryckningar.

Och hela tiden överröstad av detta kroniska larmande.

Hon fokuserar på stegen hon tar,
ett i taget,
städar dygnet runt
för att vagga sina hemsökare.

Som om själva livet bara var en transportsträcka,
och själva målet;
var döden.