Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kvinna i Koma


Den lilla Fiaten sladdar vilt de sista metrarna, knäcker det gamla träräcket och försvinner i ett dammoln ned i ravinen. Bilen voltar, det smäller och gnisslar av hopskrynklad plåt och den ställer sig till sist på ena sidan bland en massa stenskravel. Det rinner bensin ur avbrutna rör och den krossade tanken, men inget antänds. Tutan har fastnat i ljudläge, och sprider sin klagosång över trakten. Det är föraren som klämts fast mot ratten och på så sätt orsakar det.

Vid vägkanten stannar bilar och ur dem väller nyfikna som med gestikulerande händer kommenterar avåkningen. Efter tio minuter är räddningstjänsten där och firar sig ned till bilen med hjälp av bergsklättringsrep. Tjugo minuter senare lyfter en ambulanshelikopter mot Centralsjukhuset i Turin.
Eluana är medvetslös och ligger med nackkrage och vagga, av sådant slag som används då man misstänker ryggmärgs- och skallskador. Hon kommer in på akuten klockan 19.45 den 2 augusti 1992.

                                                           * 

De grönklädda läkarna står sida vid sida vid handfaten och skrubbar av sina händer. Undersökningen är avslutad.
- Hur gammal är hon?
- Tjugo år.
- Stackars flicka. Med hela livet framför sig. Och så går det så här.
- Ja, det är tragiskt.
- Hennes familj väntar där ute. Tar du det?
Emilio nickar.
- Ja, det är mitt ansvar. Det är lika surrealistiskt varenda gång. Att se hoppet släckas i människors ansikten. Några korta ord. Och sen förändras de inför ens ögon. Blicken, kroppshållningen, allt.
- Ja, jag vet. Man vänjer sig aldrig.

I väntrummet halvligger Eluanas pappa Beppino och hennes pojkvän Eduardo i varsin besökssoffa. Båda är rödögda av gråt och brist på sömn. Klockan är halv fem på morgonen. När doktor Emilio Gallo kommer gående i korridoren hoppar de upp i stående och väntar. De försöker tolka hans steg, hans ansikte, allt försöker de suga in och omforma till ett slags svar. Han stannar upp och tar dem i hand, slår sen ut med sin och ber dem sitta ned. Sen suckar han tungt och börjar berätta.
- Jag har tyvärr dåliga nyheter.
- Är hon död?
- Nej, hon lever. Men är djupt medvetslös. Vi har gjort en omfattande undersökning av hennes kropp och resultatet är nedslående. Hennes hjärna är skadad på ett sånt sätt att hon med all sannolikhet aldrig kommer att vakna. Skulle hon mot förmodan göra det, kommer hon inte att bli annat än ett oseende paket, utan tal, rörelser eller uppfattningsförmåga.

Budskapet letar sig in i deras medvetande, raserar det gnutta hopp som ännu fanns kvar. Beppino begraver sitt ansikte i händerna, vaggar fram och åter. Gråter och låter vanmakten komma fram genom sin högljudda klagan. Eduardo sitter knäpptyst, stirrar bara framför sig. En tår letar sig ned över kinden och vidare mot halsen. Doktorn sitter stilla, avvaktande i någon minut.
- Det som händer nu är att vi behåller henne här under några veckor för att försäkra oss om att vår diagnos är riktig. Eluana andas med hjälp av respirator nu, men vi tror att hennes andningsfunktion kan vara intakt. Vi sätter in näringsdropp så länge och avvaktar utgången. Ibland har naturen sitt förlopp, så att chocken släcker ut livet. Vi får se tiden an.
De två anhöriga nickar förstrött, plötsligt ointresserade av detaljerna runt fortsättningen.
Doktor Gallo reser sig, ursäktar sig med att det finns patienter som väntar och hämtar en sköterska, som har i uppgift att klara ut de närmaste praktiska arrangemangen.

                                                               *

Det är nu tioårsdagen av olyckan.

Pappa Beppino sitter på sängkanten hos Eluana, precis som vanligt. Han stryker henne över det svarta håret och baddar hennes panna med en blöt näsduk. Luftkonditioneringen är miserabel och det är varmt. Eluana ligger på en ensam sal. Kliniskt steril och med sjukhusets logo på filten hon är nedbäddad i. Hennes ansikte är smalt, tunt och huden vaxlik. På droppställningen sitter en stor flaska med näringslösning, som förbinds med Eluana genom en plastslang som går in i hennes vänstra näsborre och vidare ned i magsäcken.
Beppino pratar med henne precis som om hon är vaken. Han berättar, resonerar och ställer ibland även frågor.
- Min älskade dotter. Det är tio år idag. Sen du rycktes bort. Tio långa år. Du lever men ändå inte. Bara finns, men utan möjlighet att leva något liv. Tre gånger i veckan har jag varit här under de här åren. Det har blivit en rutin. Jag sitter här, stryker din kind och berättar för dig om vad jag ser, känner och gör. Trots att jag vet att det är för döva öron. Men det har blivit en vana. Nästan som en bikt. Att få lätta sig inför dig. Ibland tror jag till och med att du lyssnar. Jag vet att man inbillar sig saker. Men ändå känns det skönt att vara här. Det har blivit ett sätt att vara tillsammans. Men ändå inte.
Jo, jag var uppe vid mammas grav i söndags. Satte nya blommor på den. Det var så fint. Det är vår nu. Det är grönt, allt blommor och olivträden har en sån där skir grön ton, du vet. Jag läste igår att Eduardo fått sitt fjärde barn. Det går bra för honom. Han är ingenjör minsann. Jobbar på Alfa Romeo. Sysslar visst nåt med fjädringar eller så. Hans fru har blivit en riktig matrona. Ja, Eduardo är inte så smal han heller. Har en rejäl mage och har tappat håret. Det var annat på er tid. Jag har ju fotot, du vet. När ni åker motorcykel. Du tittar fram bakom honom. Ler det där leendet. Då, när vi ännu var glada....
Jo, jag minns. Eduardo, en mörk Gud att älska. Vi kunde inte få nog av varandra. Slingrade oss runt själar och kroppar, smekte oss till bergen, älskade oss otörstiga, drack våra brunnar och red över horisontens kam. Visst minns jag. Hans leende den första gången jag visade mig naken inför honom. Hur han log och åt mig med de där glittrande okynniga ögonen. Jag har all tid. Förflyttar mig lätt över världar, med tankens kraft. Jag kan inte röra mig eller kommunicera, men tankarna tillåts vandra. Och jag hör. Det sista som lämnar en är hörseln, sägs det. Det stämmer. Jag hör allt. Inte bara dig och det som är i rummet. Jag hör dåtidens röster, nuets men även framtidens. Om ni bara visste det jag vet... Lilla mamma, så länge sedan jag grät för din skull. Och käre pappa. Du kommer, berättar och är med mig. Likt en biktande knäböjer du och ger mig dina ord, letar i mig alltings förlåtelse. Söker förståelse, en hjälp att avbörda din ångest . Och jag får ge den bara genom att vara. Mitt liv är skilt från kroppen. Jag finns och tänker. Alltså finns jag. Resten är vetenskap. Något jag inte bryr mig om.
- Förresten är tant Elena död. Du vet, hon med skorna. Det är slutklapprat i vårt hus nu. Hon dog av hjärtat, ramlade ihop nere vid tvättstugan. Roberto, jag vet inte om du minns honom? Han är väl i femtonårsåldern nu. Han hittade henne i alla fall och det blev stor kalabalik i huset. Dom har visst begravning på måndag.
Roberto, han kissade på sig en gång när dom spelade kula på gården och han var mitt uppe i spelet. Dom andra skrattade ut honom, när han sprang hem med sina drypande byxor. Jag skrattade jag med, där jag satt i fönstret på vår våning och såg ned på gården. Men jag ångrar mig. Stackars Roberto... femton år. Hans ungdomstid har passerat medan jag legat här.
När pappa har gått ska jag drömma mig bort till kusten. Det är vår nu. Vill till havet. Kan känna vågorna rulla in mot stranden. Hör sorlet från människor, känner den salta vinden mot läpparna och jag ler. Svävar över marken, känner hur jag lever.
Men det är tyst här igen. Pappa har tydligen gått. Men kommer tillbaka.

                                                                *

De kommande åren förflyter i sakta lunk. Beppino kommer och går på sina besök till dottern. Ingen förändring av hennes tillstånd sker.

Beppino flyttar sig i den knarrande besöksstolen. Doktor Gallo ser ut genom fönstret och ser bekymrad ut.
- Men käre Beppino, hur skulle det se ut?
- Ja, men det är ju mer än tjugo år sedan nu. Det är inte rätt...
- Vi har våra etiska principer. Varken kyrkan eller staten...
- Men människovärdet då? Jag använder ju henne bara som objekt. Sitter och lättar mig, berättar som en papegoja för en som inget hör. Hon ligger ju bara där, som en liten fågel. En levande död. Det vore bättre om hon hämtades hem. Att hon får någon frid till slut.
- Men det är förbjudet här i Italien.
- Men då får man väl ändra på lagarna då. Kan man inte gå till domstol?
- Klart man kan. Men jag undrar om någon vågar tillåta det.
- Då vill jag göra det. Min dotter ska inte behöva ligga så här längre.
- Jag vet en advokat, Vittore som har intresserat sig för de här frågorna. Kontakta honom, han finns i Rom.
- Tack, det ska jag göra. Jag har bestämt mig nu. Min biktfader avråder mig, men jag måste följa min inre röst, samvetet. Det måste få ett slut.

Tre månader senare tas ärendet upp i Lecco provinsdomstol och ger överraskande Beppino rätt att stänga av sondmatningen av Eluana. Läkarna är övertygade att hon kommer att dö inom någon vecka efter att matningen stängts av. I tidningarna börjar polariserade artiklar snart att haussa upp en storm av anhängare "för" och "emot" en avstängning av sondmatningen. Katolska kyrkan poängterar livets okränkbarhet och målar ut Beppino som en mördare.

Beppino sitter i vardagsrummet och läser tidningen. Det är söndag och han ska strax ta på sig ytterkläderna och bege sig till sjukhuset för att besöka Eluana. Veckan har varit ansträngande och på arbetet har han inte mått bra. En del tidigare arbetskamrater har vänt honom ryggen helt, medan andra tagit ett steg fram och stöttat honom. Han ville inte ha den här uppmärksamheten. Ville bara få ett slut. Han suckar och spiller upp ett rejält glas grappa. Han tömmer det i ett enda drag och fyller upp det på nytt.
Käre far, vad är det du satt igång? Jag har det ju bra som jag har det. Även om det är annorlunda. Jag lever mitt liv, men utanför de gängse ramarna. Jag är ett sinne, omärkligt och flyktigt, kanske inte iakttagbart men finns där ändå. Vem bestämmer om det jag förnimmer är tillräckligt för att få leva? Är det inte jag själv? Problemet är att vi lever på olika plan. På mitt eget kan jag visst förmedla vad jag vill, känner och önskar. Det är ni som inte förstår, som inte kan känna och inte kan uttrycka er på mitt sätt. Kunde ni det, skulle ni förstå. Att liv kan finnas i så många former.
Du ska komma till mig nu, precis som så många gånger förr. Dina förberedande tankar far genom rymden, jag känner dem, de doftar av din aura, är väldigt mycket du. Du organiserar, tänker igenom, i vilken ordning du ska ta dig från hemmet till mig. Vad du ska ha med dig. Hittar logiken, flödet och övergår till handling. Släcker lampor, hämtar nycklar, drar till slipsen och kammar dig, tar på skorna...men det är något som flyter fram, smakar unket, en rörelse i vinden och jag anar intuitivt en fara. Något står inte rätt till. Jag känner hot och fara. Alldeles utanför vårt hus. Gå inte, snälle far, gå inte ut. Stanna där du är. Kom inte till mig, undvik tanken.

Beppino stannar upp med nyckeln i handen, ser ut att tveka. Han lägger huvudet på sned, precis som om han lyssnar efter något i trapphuset. Han ser sig om, men fortsätter sedan att låsa dörren. Han tar trapporna ner och skjuter upp ytterdörren. På gårdsplanen håller några barn på att laga en punktering på en cykel. Beppino ler mot dem. Sen skjuter han upp ytterdörren mot gatan.
Han ser dem direkt. Försöker springa men blir upphunnen av den längre av de två. De trycker upp honom mot husväggen.
- Nu ska du lyssna noga på oss, din satans barnamördare.
De spottar ur sig orden, med ansikten som stela masker och bara någon centimeter från hans ansikte.
- Jag är inte nån...
Slaget träffar i magtrakten och Beppino viker sig dubbel. Han ser den stora kniven blixtra till innan den läggs mot hans hals.
- Eluana lever och ska fortsätta med det. Du ska ta tillbaka ärendet i domstolen. Fattar du?
- Eh, går... inte. Inte min fråga...
- Du gör det. Annars kommer vi tillbaka. Allt är tillåtet. Du ska stoppas, din mördare.
Beppino får en hård spark i underlivet och segnar ned vid husväggen. Männen vänder sig om och går i maklig promenadtakt därifrån. Beppinos ögon är tårfyllda av smärta och förödmjukelse.
Men far, jag kände det. Har du mycket ont? Du har hamnat i skottlinjen mellan fanatiker. Du har satt något i rullning som ingen kan stoppa. Snälla, min högsta önskan vore att få gå över gränsen, skrika ut min sorg och hjälpa dig på fötter. Men det är inte möjligt. Så jag sörjer. Min käre far. Kan vi inte bara låta allt få vara som det är?

                                                                   *

Det är tre månader senare. Beppino sitter i vardagsrummet och lyssnar på teve. Berlusconi ler in i kameran med sitt pomaderade hår och sin blänkande tandrad av porslin. Han arbetar upp sig på högvarv och kräver en lagändring omedelbart. Han underkänner domstolens beslut att tillåta Eluana att få somna in. Han skriker, gormar och gestikulerar. "Hon lever, får inte dö" skriker han. Därefter saxas inslaget med ett uttalande från Vatikanens informationsansvarige som understryker det oetiska i att låta Eluana dö. Till sist zoomar man tillbaka till Berlusconi som deklarerar att ett lagförslag redan finns utformat och ska tas till diskussion i senaten på tisdag.   

Beppino knäpper av teven, blir sittande med vinglaset i sin hand. Han lägger handen över pannan och skyler ögonen. Gråten kommer.
Far, det är bra så. Tänk inte mera på det. De spelar bara ett spel. Allt handlar om makt och pengar. Vad bryr de sig om mig egentligen? Men redan antagna dogmer måste försvaras. Oavsett hur mycket blod de egentligen har på sina samveten. Men jag finns här, i alla fall ytterligare en tid. Men jag fogar mig. Oavsett vad som bestäms. För jag har förlorat förmågan att bestämma. Bestämma över mig själv. Ske din vilja, käre far.

Resan från Lecco till kliniken i Udini, Eluanas hemstad sker under natten till lördag. Med i transporten finns Beppino och två sjukvårdare. Vid gryningen till söndag är Eluana installerad i sitt nya sjukrum, det rum där hennes liv är tänkt att avslutas.
Det doftar annorlunda här. Ekar nytt i rummet. Det finns fåglar utanför fönstret och någon i personalen använder Opium, den där tunga sötaktiga parfymen som jag aldrig har tyckt om. Mest för att mamma alltid använde den till fest.
Huset är gammalt. Det hörs skrik från förr, kanske har det varit ett fältsjukhus. Hör larmet, gnisslet av sågar, benpipor som bryts, skriken på hjälp och känner doften av eter. Jag faller, ser röda gardiner falla lojt mot golvet och hör sen blippet från en maskin, kanske en EKG-apparat. Andetag mot min kropp, känner vinddraget, värmen och sötman. Minns Eduardos sökande läppar, tungan som spelade så fuktigt och glidande skönt. Men doften är någon annans. En vibrerande nål som når sitt mål. De gör något med mig, men jag vet inte vad.
- Är ni beredd, signore?
Doktorn nickar mot Beppino. Han suckar djupt.
- Jo, jag är bestämd. Hon ska få sova nu. Äntligen...
- Ja, parlamentet diskuterar frågan på tisdag. Är det er vilja så måste vi göra det nu.
- Ja, jag vet. När vi gjort det, är det säkert att ni inte startar sondmatningen igen sen?
- Nej, vi sätter inte in onödiga behandlingar, problemet är att vi hittills inte har fått avbryta sånt vi redan har satt in.
- Konstiga regler. Men jag vet att jag gör rätt.
Men far, jag då? Jag lever, upplever och älskar ju även det här livet. Jag vill inte försvinna. Snälla, gör det inte. Jag vill fortsätta att finnas. Om jag tänker, skickar, förmedlar... snälla far.
Beppino försjunker i sig själv, blir stående mitt i rummet med sjukhuspersonalen omkring sig. De säger ingenting, väntar. Vet att han kämpar med sig själv. Beslutet är hans, ingen annans. En minut blir två. Till sist suckar han och ser på de andra. Sen går han fram till sängen, sätter sig på kanten hos Eluana.
- Min älskade dotter. Jag kan inte få dig tillbaka. Trots att jag bett vår Gud om ett under säkert tusen gånger. Men du är bortom räddning. Så jag måste göra det jag tror är rätt. Hoppas du förlåter mig.
Men far, du får inte. Jag är ju här. Lägg ditt öra mot mitt. Visst hör du att jag hör dig. Kan du inte se ett litet fladder i min ögonvrå, en endaste liten rörelse i ett finger. Men fattar ni inte att jag tänker, att jag är här? Rör då, mitt öga! En enda liten rörelse, så att dom förstår.
- Ni kan stänga av droppet nu. Det är dags nu.
- Tack för ert beslut. Vi gör det genast.
Doktorn signalerar till en sköterska, som tar två steg fram och vrider av ventilen som transporterar vätskan ner i magsäcken på Eluana. En annan sköterska, som har plasthandskar på sig, tar bort tejpen vid näsan och greppar om slangen. Hon drar med en rask rörelse upp den och ut ur näsan. Plötsligt ligger Eluana fri från slangar och hjälpmedel, för första gången på sjutton år. Beppino kastar sig fram och kramar om henne, gråter hjärtskärande och skakar i hela kroppen.
Du gjorde det ändå. Trodde inte att det skulle bli så. Jag är ju så levande. I alla fall i min värld. Men jag fogar mig. Kan inget annat göra. Käre far, du gör det du tror är rätt. Kanske det är rätt. Vad vet jag? För alla andras skull. Mina tankar flyr, som dimma. Är både här i rummet och nån annanstans. Svävar ovanför med silver i tanken och källklart vatten porlande längs mina sidor. Jag gråter över mitt förlorade liv.

Beppino sitter och gråter på stolen intill Eluanas säng. En sköterska ger honom ett glas vatten medan en annan stryker honom över ryggen. Doktorn har halat upp ett block ur fickan och skriver ut några lugnande tabletter till honom.
Eluana ligger stilla i sängen. Ingen lägger märke till den lilla tår, som har letat sig ner i ögonvrån.

Tider har gått. Allt är tyst. Jag är svag och känner mig hungrig, för första gången på länge. Hungrig på allt. På livet, på orden. Känslan av att vara sugen på nåt, fantisera och längta. Så länge sedan. Känner mig tyngas ned. Andas allt kortare. Syret skingras, jag fryser om kroppen.

Hur länge till? Vad återstår? Jag tror min far är här, men har mist min närvaro. Jag hör inte längre i rummet. Mina tankar grumlas och jag känner mig rädd. Jag sänks ner i en kista, ett hål som vrider sig sakta runt sin egen axel. Andningen slår, ett slag, två slag, allt tyngre. Jag svälter ihjäl, allt klibbar ihop. Mina organ förtorkar och krymps till ruttnande kött. Jag stinker, något gräver sig in i mitt inre och jag sjunker. Det bränner i strupen efter vatten, jag vill tugga och svälja, kyssa och älska. Åtminstone en sista gång få känna det där livet. Det liv jag aldrig fick leva.

Ett fladdrande ljus. Det är jag. Törst och hunger. Förlåt dem. Jag går över gränsen nu...

Beppino stelnar till, där han sitter på sängkanten sedan två dygn. Han känner intuitivt att något är på väg att hända. Ser henne ta ett andetag och sedan stanna till vid utandningen en kort sekund, innan luften släpps ut. Allt blir tyst. Det kommer inte något nytt andetag. Beppino stirrar som förhäxad på hennes bröst, men det höjs inte igen.
Han snyftar till, faller på knä vid sängen och blundar. Gör efter en stund korstecknet och kysser hennes hand. Sen lyfter han blicken och ser in i det fridfulla ansiktet, men reser sig plötsligt upp och börjar mumla osammanhängande. Han stryker av hennes kind och lyfter fingrarna mot munnen. De smakar salt av tårar. Ett skrik stiger upp ur hans strupe och han kastar sig mot larmknappen.

                                                               @




Prosa (Novell) av Elina Vacker
Läst 2050 gånger och applåderad av 48 personer
Utvald text
Publicerad 2013-04-08 08:22



Bookmark and Share


  catharina.jerbo VIP
Jag instämmer med min förra kommentar. Så otroligt skicklig du är på noveller!
2017-03-13

    ej medlem längre
Briljant, briljant, briljant!! Bland alla banaliteter som jag och andra, proffs och amatölrer, harplar ur oss, brinner den här som ett fyrbåk, med sina tufft ställda frågor, sin metafysik, sin ångest och sin skönhet, mitt i alla svärta.

Jag hoppas vid Gud att du är på väg att sammanställa en antologi, om du inte redan gjort det.

APPLÅDÅSKOR OCH RESPEKT!!!!!
2013-07-01

  Nahojland
Tack! Riktigt bra. Du får mig inspirerad att börja skriva noveller igen.
2013-04-21

  Yrre VIP
Oj, vilken text. Ja, vad vet vi om koma och liv vi inte hör. Blir berörd långt in.
2013-04-19

  Ola Rydberg
Ja du fångar mitt intresse och levererar till slutet
det enda jag inte riktigt gillade var när du förklarar för mycket
tex /det är föraren som klämts fast mot ratten och på så sätt orsakar det
jag hade nog stannat efter /klagosång över trakten/
men det är en bagatell
resten var mycket bra
2013-04-19

  vakentimmar
Du skriver väldigt starkt. Det gör ont, sorgen växer överallt.
2013-04-19

  zallander
bra där, du är ju författare!
2013-04-18

  Undine
Mycket bra. Intressant text med flera budskap.
2013-04-17

  ULJO
Berörande och gripande text
2013-04-15

    ej medlem längre
Väldigt känslosamt..du fick mig att bli fängslad och
läsa trots den var lång..mycket bra !!!
2013-04-12

  aol
så förfärande hjärtslitande läsning, jag rycktes bara med i denna flod av känslor,
2013-04-11

  erkki
Jag projicerar detta på en vän i snarlik situation. MS. En synnerligen gripande nnovell av högsta klass.
2013-04-10

  Piann VIP
En sådan stark och
gripande novell.
När man börjar läsa
kan man inte sluta.
Bravo
2013-04-09

  Svart svan
Huvva...en ruskig text...
2013-04-09

  Fairytailgirl
Fint skrivet, men så sorgligt att man känner att man bara dör av sorg...
Klarade knappt att läsa vissa bitar för det är verkligen hjärtslitande.
Man hoppas hela tiden på ett underverk för det har ju faktiskt hänt att
människor legat så häroch sedan genom ett mirakel vaknat till liv och kunnat
leva igen på någorlunda bra vis... Ja, livet äribland alldeles för tragiskt och sorgligt... Och i sådana här lägen skulle man ju själv inte vilja leva utan visst är det trots allt bättre att dö om inget hopp finns.....
2013-04-09

  Federico Romano VIP
Mi fa piacere che ti hanno visto, ho visuto la morte e vivo la memoria di una donna, penzo che parli Italiano, molto bello questa novella..
2013-04-09

  Tarras
Väldigt otäckt. Väntar på nästa om ofödda barn.
2013-04-09

  Lars Hedlin
En mycket fängslande och bra text!
2013-04-08

  Tess74
Otroligt bra och välskrivet. Jag tycker om hur man får följa hennes tankar samtidigt.
2013-04-08

  Peter Stjerngrim VIP
Brukar få vissa klagomål på att jag låter mina flöden dra iväg
och bli lite väl långa ...
Dina flöden tycker jag om - Fastnar redan i de första raderna
och kan bara inte sluta innan jag kommer till sista ordet
på sista raden ...
Du har så innerligt mycket att förtälja och förmedla
och en fantastiskt god förmåga att göra det på ett sätt
som fångar, når ända fram och berör ...
... och inspirerar ...
2013-04-08

  kerstin skriver VIP
en stark och välskriven novell. tack!
2013-04-08

    ej medlem längre

En oerhört välskriven och gripande text
mycket tankar och känslor i omlopp ...
en text väl värd sin titel ...
2013-04-08

  Federico Romano VIP
En stark novell, mycket läsvärd, sorglig &vacker! Complimenti!
2013-04-08

  catharina.jerbo VIP
OJ! Nu skulle jag vilja ställa mig på en hög pall, grepa megafonen och vråla ut: LÄS!!! om du bara ska läsa en enda text i ditt liv så har du den framför dig här!
Mamma mia. Jag tänker ta mig friheten att skriva ut den här och läsa den om och om igen tills trycksvärtan bleknar.

LÄS MÄNNISKOR!!!

och för att vara lite konstruktivt kritisk så tillägger jag: ditt språk är lätt och flyter som en glittrande å, innehållet är djupt, mänskligt, berörande för alla. Hur du valt att gestalta flickans röst är så bra så jag tappar alla ord jag kan. WOW.

LÄS! för allt i Livet!
2013-04-08
  > Nästa text
< Föregående

Elina Vacker
Elina Vacker