Tiden ristar sitt råmärke på min lekamen,
så att tårarna törstar efter glädje.

Jag blundar för att se in i själen.,
min enda.

Ångesten över något jag förlorat
känns främmande,
då jag inte vet vad som fattas mig.

Jag försöker febrilt parera huggen
som aldrig fanns där,
och jag vet inte hur ensamhet byts ut mot trygghet.

Slumpmässigt amatörtyckeri
hotar mina ideal att vara godhjärtad

för råmärken får inte flyttas
men tårar får törsta