Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Hibiskus (Del 8)

Jag såg på hur Tony och Jeks klev ut ur bilen. Det hade gått länge sedan vi hade gjort något så det var ett välkommet tillskott till vardagen, men av någon anledning hade jag en konstig känsla om det hela. Ingen hade sagt vart vi skulle eller vad vi skulle göra där, eller varför jag skulle med.

"Ut." Jag klev ut ur bilen som Tony sagt och såg på när han låste den. Han såg på mig och Jeks och nickade innan han vände sig och gick mot arenan. Jag var inte säker på om han menade att vi skulle stanna eller inte, men även om Jeks inte var lika elak som innan så vill jag inte stanna med honom. Jag följde efter Tony och tog hans hand. Han lät mig hålla den även om jag kände att han inte gillade det.

Vi fortsatte in i arenan och Tony visade upp våra biljetter. Försiktigt sneglade jag omkring på folket som stirrade på oss. Jag hatade det. Varför såg de på oss med de där uttrycken i sina ansikten? Var jag verkligen så hemsk och ful? Kanske, för Tony ryckte undan sin hand och ökade avståndet mellan oss. Han måste skämmas över mig. Jeks verkade dock inte märka blickarna för han försökte lägga sin arm runt mina axlar. Jag ryggade undan. Ingen annan än Tony fick röra mig. Jeks ryckte på axlarna och vi gick mot våra platser i läktaren.

Jag förstod fortfarande inte vars vi var eller vad vi skulle göra, men känslan av obehag steg mer och mer. Vi satte oss ner och Tony köpte popcorn. Han verkade i alla fall glad, vilket inte hände ofta. Jag sneglade vidare mot Jeks som stoppat in sina hörlurar i öronen och halvsov bredvid Tony, och såg sen tillbaka till Tony. Hans ögon lyste upp och folk hurrade över nånting så jag vände mig för att se vad som hänt.

Med ett gnyende slog jag händerna över munnen och stirrade på planen. Fotboll. Amerikansk fotboll. Varför...

Jag satt ihopkrupen med ansiktet i händerna i vad som kändes som en evighet. Till slut sneglade jag på Tony. Jag behövde gå på toan. Eller i alla fall komma därifrån en stund. Jag petade på honom och han blängde på mig.
"T-Tony..?" sa jag tyst.
"Vad!?"
"Toa..." Tony såg på Jeks som fortfarande halvsov på andra sidan honom.
"Gå med Jeks," sa han.
"Nej..." Jag visste att det var fel att säga emot honom, men jag ville inte vara med Jeks.
"Jag vill inte missa nånting!"
"Men..."
"Jag går ingenstans!"

Jag såg ner i golvet men ställde mig sakta upp. Nån skrek åt mig att sitta ner så jag skyndade mig bort för att inte vara i vägen. Det tog en stund men tillslut lyckades jag hitta ett badrum där jag kunde göra vad jag behövde. Min tur varade dock inte länge. På vägen tillbaka lyckades jag irra bort mig helt. När jag såg mig omkring utan en aning om vars jag var så såg jag en man i skyddsutrustning. Han såg på mig och jag vände ner blicken mot marken. Jag kunde höra hur han kom närmare.

"Känner jag dig?" Hördes hans välbekanta, men nu djupare och mörkare, röst.
"..." Jag sa inget. Rörde mig inte.
"Men näe... Är inte du den där bögen? Det är du, va!" Han smilade mot mig. "Wow. Du ser förskräcklig ut! Jag kände knappt igen dig!" Fler spelare kom dit men jag hörde inte vad nån sa. Jag kunde inte röra mig, så jag föll till marken. Om någon puttat mig eller det var mina ben som vek sig kunde jag inte säga. Inte för att jag kunde säga nånting alls.

Någon lyfte upp mig och bar mig därifrån men skratten fortsatte. De placerade mig på marken vid bänken spelarna suttit på tidigare och fortsatte sedan ut på planen för att börja nästa halvlek.

Fortfarande hopkrupen hörde jag en annan röst ovanför mig.
"Hey... Du borde gå," sa den tvekande men jag rörde mig inte. Det gick inte. En kort stund gick innan jag blev upplyft igen.
"Kom du hit med någon?" Ljuden från spelet tonade ut och personen bar runt på mig en lång stund. Jag kände inget.

"Uhm... Ursäkta?" Han hade stannat. Steg närmade sig.
"Åh, du hittade honom!" Jeks' röst fick min kropp att vakna till. "Tack!"
Jag blinkade och såg på honom då den andra personen lämnade över mig till hans famn. Han kramade mig och plötsligt var det som att nånting släppte i mig. Tårarna välde fram och jag grät högt och häftigt i hans armar. Jag var så rädd men så lättad.

"Såja, grabben..." Han smekte mig över ryggen medan jag grät. Den andra harklade sig.
"Ehm, vad heter han?"
"Hibiskus."
"Åh... Najs..."
"Mm..."
"Tja... Jag måste tillbaka till fältet..."
"Okej... Hejdå..."
"Du... Tror du vi kan träffas efter matchen? Jag måste prata med honom..."
"... Okej. Här?"
"Ah, ja. Tack."

Jeks satte sig ner efter att personen försvunnit och jag fortsatte att klänga på honom och gråta tills jag inte hade nån energi kvar. Tyst satt vi kvar och väntade på att matchen skulle ta slut. Jag ville hem, långt bort från mina gamla vänner. Men han kom tillbaks.
"Hej..." pustade han med blött hår och en väska slängd över axeln. Jeks log mot honom.
"Hallå." Personen verkade obekväm.
"Uhm, är din poj-... Är Hibiskus bättre nu?"
"Det verkar som det." Hans röst lät ovanligt smörig men jag förstod inte varför. Inte för att jag någonsin skulle förstå mig på honom.
"Uhu... Det är bra," sa personen som såg ännu mer besvärad ut.

"Är nånting fel?" Jeks stal min tanke.
"Vänta, va?"
"Du ser obekväm ut."
"Åh, det är inget..." Han kliade sig i nacken. "Kan vi kanske gå nånstans mer privat?"
"Visst, led iväg." Jeks lyfte upp mig och jag såg på honom. Hade han glömt?
"Ehm..." Innan personen fick en chans att leda iväg oss så petade jag på Jeks.
"Var är Tony?"
"Antagligen vid bilen eller köper souvernirer."
"..." Jag var tyst. Jag ville till Tony.
"Vi lyssnar på vad grabben vill och sedan går vi tillbaka till honom."

"Åh, ni är här med nån annan? Isåfall borde jag inte störa er... Jag bara... Går..."
"Oroa dig inte. Han kan vänta," sa Jeks med ett flin. Varför skulle han alltid förstöra?
"Nej, verkligen..."
"Nej, verkligen, han måste lära sig att vänta."
"Nej!" Min höjda röst fick personen att hoppa till.
"Jo det gör han," sa Jeks och höll mig hårdare när jag försökte komma loss.

"Tänk om du tappar bort dig igen." Jag kom inte loss. Var det hans enda ursäkt?
"Nej!"
"Ärligt, det är okej! Jag vill verkligen inte skapa några problem!" Personen såg nästan ut som att han skulle börja gråta. Jeks lyfte ett ögonbryn.
"Hm, så vi väntade här ute utan anledning?"
"Åh nej, ni väntade här hela tiden?!" Jag tyckte nästan synd om honom.
"Tja, ingen av oss gillar fotboll... Du kan komma med oss om du vill men det skulle nog inte bli så privat."
"... Inte?"
"Näe, vi är tre personer i en enrumslägenhet." Jeks skrattade.
"Åh jag..." Han såg på mig. "Om det inte är till för mycket besvär..."
"Nah, kom med." Jeks vände sig och bar mig iväg mot bilen. Äntligen.

Jeks släppte ner mig vid bilen där Tony stod och såg på personen med stora ögon. Han verkade inte arg så jag tog hans hand, men han ryckte bort den. Jag såg ner i marken.
"Okej allihop, in i bilen," hördes Jeks röst och personen svarade.
"Okej." Jag såg hur Tonys fötter försvann och han satte sig vid ratten. Jag ville sitta i framsätet med honom, men jag var inte säker på vad han skulle säga om jag satte mig där. När jag såg upp såg jag hur Jeks höll upp dörren för mig. Åter igen stal han mina tankar. Varför? Jag ignorerade honom.

"Kom igen grabben." Det var nära att jag fortsatte ignorera honom men om jag fortsatte att vara besvärlig så skulle Tony bli arg. Jag kröp in och satte mig och Jeks stängde bildörren efter mig. Vi körde hem i tystnad. Väl framme var jag noga med att inte göra Tony arg utan satt lydigt kvar när de andra klev ur bilen. De såg på mig. Tony såg arg ut medan han trummade med fingrarna på biltaket, men sa inget så jag väntade.

"Ehm... Ursäkta...?" Personen såg väldigt bekymrad ut.
"Vad?!" snäste Tony men verkade ångra sig sekunden efter då han sett vem det var.
"Förlåt, men jag måste..." Jag väntade inte på att han skulle fortsätta utan klev ut och tog Tonys hand. Jag gillade inte sättet han såg på honom. Men som vanligt ryckte han undan den och såg sedan in i bilen.
"Kommer du eller inte?" sa han med en gnällig röst till Jeks som tydligen satt kvar.
"Vad säger man?" Det tog en stund för Tony att fatta.
"Snälla?"

Om jag inte gillat Jeks innan så gjorde jag det då inte nu. Vem trodde han att han var? Jag sneglade på personen medan vi åkte upp till lägenheten. Stod han inte lite väl nära Tony? Vad var det han ville? Om det inte var för att han hjälpt mig tidigare så hade jag aldrig låtit honom följa med. Aldrig i livet. Men Tony verkade fortfarande arg. När vi kom in skyndade jag mig till golvet framför soffan i vardagsrummet. Både Jeks och Tony satte sig i soffan, men inga fötter rörde mig. Han måste vara väldigt arg.

"Jag är ledsen! Jag är jätteledsen!" hördes från min nivå en bit bort, men jag ignorerade personen. "Jag förtjänar inte din förlåtelse men du måste veta hur jäkla ledsen jag är!" Han lät gråtfärdig men jag fortsatte att ignorera honom. Tony satte på TV:n.
"H-Hibiskus. Om det fanns nånting jag kunde göra för att göra upp till dig... Jag skulle gå tillbaks i tiden och... Och..." Han pratade för mycket. Eller ja, han grät nu men jag ville inte att han skulle säga mer. De behövde inte veta nånting om mig. Så jag reste mig, tog tag i hans tröja och drog med honom till sovrummet.

Han sa saker. Många saker. Jag ville inte höra men han fortsatte att prata om hur ledsen han var, hur han skulle stoppat dem och ändrat allt om det gick och hur han förstört mitt liv. När han började prata om att Tony gjorde samma sak som de gjort och att han ville ta med mig därifrån - hjälpa mig att rymma - slog jag honom. Hur kunde han jämföra Tony med dem? De brydde sig aldrig. De lät mig inte komma ut eller ens prata! Han kände inte ens Tony, så han förtjänade en örfil. Om den var hård eller inte kunde jag inte avgöra, men han föll ned på knä. Tårar rann från bådas kinder. Jag kunde inte hjälpa det. Alla minnen kom tillbaka och tryckte hårt på mina lungor och bakom mina ögon.

"Är ni okej?" Jeks hade öppnat dörren och såg på oss. Jag gick tyst förbi honom och tillbaka till vardagsrummet. Fortfarande tyst la jag mig i soffan och placerade huvudet i Tonys knä. Jag ville inte vara någon annan stans än med honom. Han puttade bort mig men jag flyttade tillbaka. Åter igen puttade han bort mitt huvud och åter igen flyttade jag det tillbaka, just som ytterdörren öppnades och någon steg in.

"Hallåå? Pappa?" hördes en röst som lät ung. Kanske samma ålder som mig.
"Hej dockan," svarade Jeks och fler steg hördes. Han skrattade lågt.
"Du borde flytta hem pappa. Det är så långt ur vägen om jag måste komma hit för att besöka dig." Jeks skulle flytta ut? Vem var den här ängeln som kommit för att uppfylla min största önskan? Jag stängde ögonen för att kunna höra bättre.
"Ehm... Jag borde gå nu," avbröt personen. Varför var han fortfarande kvar?
"Åh, okej. Hejdå," var allt Jeks sa. När han försvunnit gnydde ängeln.
"Pappaa?"
"Ledsen grabben, jag ska ingenstans. Kiri vill ha mig här."
"Då stannar jag här också!" Ängeln hoppade ner i soffan bredvid oss, följd av en skrattande Jeks. Jag blev mer upprörd. Inte ännu en.

"Jag är Doll," sa han. Jag kände hur Tony rörde sig.
"Tony."




Prosa av Iona Aspera
Läst 389 gånger
Publicerad 2013-04-12 21:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Iona Aspera
Iona Aspera