Psykisk problematik ser jag i grunden
som en ouppklarad kärlek.
Skulle jag glömma bort det för en stund
upplever jag snart arbetet också
som kärlekslöst, färglöst och trist.

Kvalitet riskerar då att ersättas av kvantitet,
ord av siffror
på tid och pengar.

Det är krävande att tänka att i väntrummet
sitter kärlekskranka människor
som vill tala om olycklig kärlek
men det blir än värre
att inte se det.

Det är lika svårt att inse
hur betydelsefull man är
men det är bättre
än att glömma bort det.

Till grund för mitt varande i rummet
är viljan att stå ut
utan att bli någon annan
än den jag upplever mig vara.

Till teoretisk grund för mina iakttagelser
och allehanda varseblivningar
av den andra och vårt möte
ligger tanken på att vi båda
har varit barn
framför en moder...

...vi vänt och vridit på
kysst och slagit
slickat och bitit
hatat och älskat

för att hitta oss själva,

en totalt omöjlig uppgift.

Det är misslyckandet
som hoppet står till
om nåt nytt
en ny väg till kärlek.

Jag gör så lite som möjligt
så jag ändå har något att ge..

...att mötet som sådant blir något
den andra vill minnas
som något värdefullt
och vilja tänka på.

Komma tillbaka till
och misslyckas med
på nytt.

Denna gång
med egna känslor som vittnen.