Liten pojke, blod ej blått.
Ligger där, som drömmar krossad
Ler klart, som han inte än förstått
Och samtligt närvarande ängsligt låtsas
Att pojkes tunga ännu syns tala
- Men kan han det?
Kanske,
Ingen vet.
Hela stationen är i dvala.
Fast kungen stod där
Rak i rygg, ståtlig, stel
Fanfarer där, livvakt här
Men är det inte något fel?
Kungen är väl inte ”fast”?
- Han är ”Kungen!”
Tvunget
Utropstecken
I kast med jobbets enda last
Och pojken ler stort, solen
Är idag endast sekundär
För i pojkes skugga kungen
Står; pojk numera riddare är
Och syns där uppe, stjärnorna
- Med Lancelot och Batman
Snett bakom
Spindelman
Skild för evigt från byborna
Tunnel, svart som natten
Stjärnor lyser klarast då
Och folket runt sänker hatten
Där pojken var nu tåget stå
- Och mannen, blind, skakar än
Han kan aldrig veta
Drömmens värde
Och aldrig förlåta
den knuff som sände pojke hän