Liten pojke, blod ej blått.
Ligger där, som drömmar krossad
Ler klart, som han inte än förstått
Och samtligt närvarande ängsligt låtsas
Att pojkes tunga ännu syns tala

- Men kan han det?

Kanske,

Ingen vet.

Hela stationen är i dvala.

Fast kungen stod där
Rak i rygg, ståtlig, stel
Fanfarer där, livvakt här
Men är det inte något fel?
Kungen är väl inte ”fast”?
- Han är ”Kungen!”

Tvunget

Utropstecken

I kast med jobbets enda last

Och pojken ler stort, solen
Är idag endast sekundär
För i pojkes skugga kungen
Står; pojk numera riddare är
Och syns där uppe, stjärnorna
- Med Lancelot och Batman

Snett bakom

Spindelman

Skild för evigt från byborna

Tunnel, svart som natten
Stjärnor lyser klarast då
Och folket runt sänker hatten
Där pojken var nu tåget stå
- Och mannen, blind, skakar än

Han kan aldrig veta

Drömmens värde

Och aldrig förlåta

den knuff som sände pojke hän